2 February, 2018 09:18

Överallt pågår små och större påverkanskampanjer för att vi här i Sverige – och i övriga fria västvärlden – ska acceptera det förtryck som slöjan innebär. Medan Irans modiga kvinnor kämpar med livet som insats för att slippa det förtryckande tyget på huvudet, kämpar aningslösa aktivister och en rad godtrogna, med frihet bortskämda svenska individer, för att normalisera detta religiösa plagg. I massmedierna ges vi ständigt exempel på hur positivt och frivilligt det är med slöja. Mindre sällan hörs röster från dem som tvingas leva sitt liv i ofrihet, förtryck och stenhård kontroll. Redan små flickor tvingas in i tänkandet att de måste skyla sig för männens blickar. Men detta tankesätt hör inte hemma i Sverige. Därför publicerar jag nu “Sorayas” berättelse, som en motvikt mot all skönmålning av ett växande kvinnoförtryck som kamoufleras under begreppet “mångfald”.

“En kvinnas kropp är en sexsymbol och därför måste hon täcka sig. Det är helt sjukt. Redan vid 7-8 års åldern var jag tvungen att börja bära slöja. Varför, undrade jag hela tiden? Svaret var bara att så är det och följer inte du reglerna (sharia) så kommer Allah att straffa dig. Jag fick jämt höra att om man som flicka visade håret, då hamnade man i helvetet och brändes som straff från Allah (Gud). Jag började bära slöja och leva religiöst av fruktan för helvetet och fruktan för Allah. Jag växte upp med mamma och tre äldre bröder, jag var den enda flickan och yngst. Jag var tvungen att be, tvungen att läsa koranen, tvungen att fasta under månaden Ramadan, jag fick inte gå ut och fika med mina vänner, inte följa med på skolresorna för att det var killar med och det var tabu att prata med en kille för då kunde det hända något som inte var bra. Men vad det kunde vara fick jag inte reda på.

Det var inte bara att täcka håret: Jag fick inte sminka mig, jag fick inte ha nagellack för att det hindrade när man gjorde tvagning och skulle be. Jag fick inte lära mig cykla för att jag var flicka, jag fick inte lära mig simma för att jag fick inte visa min kropp i bikini framför män. Jag var tvungen att hitta kläder för att dessa skulle täcka bysten, och fick inte ha åtsittande byxor för då kunde killar bli attraherad av att se det…

Jag fick inte ens vara med på idrottslektioner och inte heller på biologilektionerna när vi skulle prata om människa kropp och samlevnad. Det var inte bra att en flicka skulle lära sig detta och få dessa kunskaper. I 13-14 års åldern började jag förstå lite mer och började leva ett dubbelliv. I skolan betedde jag mig som en flicka som var fri, jag gjorde som jag ville, jag var “normal” i svenskarnas ögon, men jag visste att detta var fel sett ur min familjs ögon. Jag pratade med killar, jag skolkade och fikade med mina klasskamrater. Hemma var jag sedan tvungen att be, läsa koranen och vara min familj till lags. Om jag gjorde något som stred mot detta, fick jag skuldkänslor för att jag trodde att jag gjorde stora fel. Jag var rädd hela tiden. Så levde jag till jag var 18-19 år. Det var rädsla och fruktan för helvetet, och att bli straffad av Allah. Det är väldigt vanligt att flickor blev bortgifta redan i 18-19 års ålder, vilket fortfarande sker även idag.

Jag tänkte att den enda utvägen för mig var att gifta mig med någon, för att bli fri från min familj. Jag gifte mig när jag var 19 år gammal. Det var enda sättet för mig att fly från helvetet jag hade. Jag trodde att det var rätt men så var det inte, jag hamnade med en man som misshandlade mig psykiskt och fysiskt och det ledde till stora problem. Jag blev med barn och min son är min kärlek och det finaste som har hänt mig. Tänk dig att jag var 19 år och jag visste inte vad sex var, jag visste inte hur man blir med barn… Mannen jag gifte mig med gjorde mitt liv till ett helvete. På själva bröllopsnatten sa han till mig att jag inte var oskuld och att han kunde säga till alla att jag var inte var en bra flicka. Jag visste inte ens vad oskuld var och vad det innebär för att jag fick aldrig prata om det och som flicka ska man inte fråga om sånt, det är skam och tabu att prata om sånt för att religionen och kulturen tillåter inte det.

2003 skilde jag mig och 2005 bestämde jag mig att lämna allt och ta av mig slöjan. Men det var ingen lätt sak. Jag tvingades leva under skyddad identitet. Jag bytte namn och efternamn. I 16 år har jag nu kämpat för att få vara den jag är och jag ger aldrig upp. Det finns fortfarande de som anser att jag ska ta på mig slöjan igen och följa Allahs regler men jag har markerat att jag är den jag är idag och ingen ska stå i vägen för min frihet. När jag var 37 (jag är 38 år idag) tog jag på mig min första bikini och mina fötter nådde havet och vattnet, det är min frihet! Vid 37 drack jag min första spritdrink. Jag vill uppleva allt jag inte fick uppleva och jag vill leva mitt liv nu.

Jag vill dela med mig vad jag har gått igenom eftersom jag på detta sätt vill hjälpa andra flickor som har det svårt och som vill vara fria. Det är mycket lättare att få rätt hjälp och stöd när man är ung, än i vuxen ålder. Samhället måste lyssna på det här och i ett tidigt skedde räcka ut handen och hjälpa dessa flickor. Inte titta bort och låtsas som att allt är bra. Det har kostat mig att vara fri och att komma dit jag är idag. Det handlar inte bara om slöjan, det är hela kulturen, hur min bakgrund krockar med livet i Sverige. Det är frågor om vad som är frihet, hur det är att vara fri, vad jag som kvinna får och inte får göra. Jag har fått ställa mig frågan vem jag är. Det har kostat mig enormt mycket, men det har varit värt det.”

(Soray heter egentligen något annat. Hon kontaktade mig på Facebook och bad att få berätta sin historia. Hon har bett att få vara anonym, eftersom det idag 2018 anses som kontroversiellt i “sekulära” och “feministiska” Sverige att ta ställning mot förtryckande religiösa symboler och höja en kritisk röst mot denna form av kvinnoförtryck). 

Min kommentar: 1 fbruari är det World Hijab Day, vilket “firades” i Malmö på Gustav Adolfs torg (bild se nedan). Denna aktivitet normaliserades i media genom att kvinnor intervjuades och gav sin bild av att de känner sig “fria” när de bär slöja. Jag undrar vem som gynnas av detta?

På sociala medier har motreaktion kommit. Under hashtaggen NoHijab Day vittnar kvinnor om slöjförtryck och ofrihet.

Jag brukar säga så här: Om du bortser från religion helt och hållet och frågar en liten flicka, “vad väljer du – att tvingas varje dag gå med huvudet invirat i tyg, eller vara fri från det?” – vad tror ni att hon svarar då? Fundera på det.

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

 

 

 

 

Katerina Janouch
[email protected]