27 april, 2017 12:29

Många erotiska fantasier betraktas fortfarande som tabun och man förnekar att man skulle längta efter något ”perverst” eller vulgärt. Att inviga sin partner i en sådan utsvävande längtan blir därmed också otänkbart. Men Charlotte gjorde tvärtom och förverkligade sin sexuella längtan i samråd med sin man. Här är en berättelse om skuld, skam och så småningom om att ta modet till sig.

Utan att det finns någon vetenskaplig undersökning att luta sig mot vågar jag påstå att de flesta väl förborgade hemligheter vi bär med oss handlar om lust, passion, bekräftelse och kroppsliga begär. I våra upplysta moderna samhällen har vi inte kommit så mycket längre än att vi fortfarande lägger ett lock på sexualiteten. En rad erotiska fantasier betraktas fortfarande som tabun och man förnekar att man skulle längta efter något så ”perverst” eller vulgärt. Att inviga sin partner i en sådan utsvävande längtan blir därmed också otänkbart – av rädsla för att bli dömd, missförstånd, kanske föraktad och hånad. Eller, i värsta fall, lämnad. Reglerna för hur vi ska leva tillsammans är för de flesta strikta och tydliga: Man håller sig till sin partner. Allt annat är otrohet och bör varken bejakas eller uppmuntras.

Men vad händer när man faktiskt tar mod till sig och inviger sin partner i sina tankar? Jag träffade Charlotte och Henrik som valde en okonventionell modell för att både kunna äta kakan och ha den kvar.

Charlotte, 36:

”Jag kände skuld och skam för att jag tänder på gruppsex och dominans”

Jag träffar Charlotte (namnet är givetvis påhittat, anonymiteten var ett absolut villkor för denna intervju) i en parklek i Stockholm där hon sitter på bänken efter att ha hämtat sina två barn på förskolan.

Charlotte skiljer sig inte på något sätt från alla dessa föräldrar runtomkring oss. Det är bara hennes historia som är okonventionell.

Hon sänker rösten och kastar några nervösa blickar omkring sig. Jag får en känsla av att vi är två spioner som möts för att utbyta känslig information. Men så är det förstås inte. Vi pratar om sex.

Medan barnen klättrar i ställningen och busar, berättar hon sin historia.

– Jag har alltid varit nyfiken av en viss typ av dominanslekar och gruppsex, berättar Charlotte. Ända sedan jag var tonåring. Men vi tjejer lär oss tidigt att vi är i riskzonen för övergrepp. Att jag blev upphetsad när jag tänkte på att vara med flera killar, gärna lite våldsamt, gav mig skuld och skam. Det var som ett svek mot andra tjejer. Att jag längtade efter den där äckliga, förbjudna sexualiteten.

Charlotte träffade killar och hade flera olika relationer. Nyfikenheten på det som tände henne stuvade hon undan. För all framtid, hade hon tänkt.

– Jag träffade min man för tio år sedan och blev väldigt kär. Det stod klart för mig tidigt att jag ville leva med honom. Jag intalade mig att min längtan var onormal och jag kämpade hårt för att förtränga den. Men sexfantasierna kom ändå fram medan vi låg med varandra och jag fick otroligt starka orgasmer. Min man var uppriktigt intresserad av vad det var som gjorde mig så tänd och till slut berättade jag.

Bekännelserna kom stegvis. Charlotte var rädd att äktenskapet kunde ta skada. Men hennes man reagerade på ett oväntat sätt.

– Jag väntade mig att han skulle ta illa vid sig, men istället ville han veta mer. Han bad mig berätta mer ingående. Det kändes väldigt konstigt att erkänna för honom att jag tände på gruppsex och våldsamt sex. Då var jag dessutom gravid med vårt andra barn och de här samtalen fick mig delvis att må dåligt, jag fick jättemycket skuldkänslor. Varför skulle just jag gå och tänka på de här sakerna? Jag sneglade på mina väninnor och tänkte att jag verkligen är udda. Småbarnsmamma som drömmer om våldtäktslekar. Det kändes absurt.

En av flickorna kommer springande och säger att hon är törstig och Charlotte kliver in i mammarollen, tar upp sin dotter i knät och ger henne vatten ur den medhavda flaskan. Men snart springer den lilla sin väg igen.

Charlotte ler mot mig.

– Man blir ju väldigt splittrad, säger hon. Å ena sidan det välordnade livet. Å andra sidan de hemliga tankarna… Men nu kommer de inte lika ofta när jag levt ut dem. Dessutom har jag lärt mig att acceptera mig själv på ett annat sätt.

Det som hände var att Charlottes man öppnade upp för att hon skulle leva ut det hon längtat efter.

– Jag älskar dig så pass mycket att jag vill ge dig det, sa han till mig. Det rörde mig djupt. Han var inte svartsjuk eller äcklad, utan tyckte att jag skulle utforska min sexualitet inom ramarna för vår relation.

Charlotte fick kontakt med flera män på nätet och efter vissa farhågor stämde hon träff med några av dem på en klubb där det ordnades temafester med sexualiteten i centrum.

– Min man var väldigt mån om att det skulle vara tryggt för mig och jag uppskattar hans omtanke väldigt mycket. Vi har pratat och pratat och till slut landade vi i att jag skulle få göra det jag längtat efter.

Det blev flera upplevelser där Charlotte hade sex med flera män, på det sätt som hon fantiserat om.

– Några av de här männen har jag fortfarande kontakt med, berättar hon. Men nu känns det inte lika viktigt längre att få göra det här. Jag är liksom nöjd. Men kanske kommer lusten tillbaka och då får jag se vad jag gör…

Eftermiddagen är sen och det har blivit dags att lämna parken. De andra ska också hem och äta middag och Charlotte plockar ihop sina saker. Vi skiljs åt.

Henrik, 35:

”Vad vore jag för man om jag förbjöd min fru att leva ut sin längtan?”

I nästa steg ska jag träffa Charlottes man som efter flera övertalningsförsök går med på att låta sig intervjuas. Jag har många frågor och de kommande dagarna tänker jag mycket på hur det känns för honom. Det är onekligen okonventionellt att vara så generös. Är han inte svartsjuk?

Charlottes man Henrik är lärare. Vi ses på ett café i city och han beställer en dubbel espresso. Tar av sig kavajen och hänger den över stolsryggen. Vi småpratar till en början om neutrala ämnen, som väder och politik. Men sedan glider vi in på det som är syftet med intervjun.

– Jag blev först lite förvånad över det Charlotte berättade, säger han. Men när jag tänkt igenom saken insåg jag att jag faktiskt inte äger henne och att man inom ett förhållande ska ge varandra frihet och vara tillåtande. Det är större chans att ett äktenskap håller om man är tolerant mot varandra. Vad vore jag för man som skulle vilja förbjuda min fru att bejaka sin längtan?

Han berättar om grubblerier och en del sömnlösa nätter. Funderingar på säkerhet och rädsla för att hans hustru skulle komma till skada. Han säger att han även frågat sig om hennes fantasier varit normala eller, om det hela varit ett uttryck för något sjukligt. Så småningom landade han i acceptans och till och med nyfikenhet.

– Vi är ju alla individer och vad har jag för rätt att döma någon annan? Även om jag kanske inte förstår varför Charlotte känner som hon gör, så har jag inte rätt att avfärda henne eller neka henne sin egen resa.

Jag undrar om han aldrig blir svartsjuk?

– Jag blev det först, erkänner Henrik. Men de känslorna är egentligen helt irrationella, de handlar om att man är rädd för att inte duga. Svartsjuka är ett bevis på att man tvivlar på sitt eget värde som partner. När jag analyserat vad det var som pågick inom mig insåg jag att det vi har, jag och Charlotte, är större än det rent sexuella.

Hur blev det med deras eget samliv? Påverkades de av Charlottes aktiviteter?

– Jag märkte ju att hon blev mer avslappnad och även mer intresserad av att ligga med mig. Så för mig har det väl enbart funnits en uppsida. Då blev det lättare att slappna av för mig och låta henne hållas.

Drömmer du själv aldrig om att söka dig utanför relationen för att experimentera sexuellt?

– Inte just nu, säger Henrik. Men man vet aldrig, kanske kommer det längre fram. Eller så är jag helt enkelt inte en sådan typ. Alla bär ju inte på samma sorts längtan.

Katerina Janouch
[email protected]