24 augusti, 2017 11:35

Det kom ett mejl från en förbannad och desperat lärare, som jag väljer att publicera eftersom inget ansvar tas för på många håll ohållbar situation för elever vars skolgång blir störd och till och med förstörd. Läraren är anonym av rädsla men vill lyfta frågan och vädjar till mig att skriva om detta. Ska unga tjejer behöva utstå sexuella trakasserier i skolan? Ska föräldrar behöva acceptera att deras barn mår dåligt? Så sent som igår togs ämnet upp på Aftonbladet debatt. Det är bråttom med åtgärder. Vilken politiker tar sitt ansvar här? Vilken rektor sätter ner foten?Och var är alla så kallade feminister som säger sig stå upp för utsatta flickor och kvinnor?

”Att bli tafsad på i korridoren eller bli kallad könsord i klassrummet är vardag för många ungdomar i skolan, en verklighet som knappast hade tolererats på en sedvanlig arbetsplats”, skriver debattörerna från C på Aftonbladet. Här nedan en illustration om hur det verkligen ser ut på en av landets skolor:

Hej och tack för att du vågar lyfta känsliga ämnen till debatt. Det är därför jag skriver till dig, anonymt som du ser. Därför att jag i min yrkesroll inte vågar ta upp det mer än att vi just nu pratar om det kollegor emellan och inte vet varken ut eller in.

På skolan där jag arbetar har vi just nu åtta så kallade barn från Afghanistan. Vi som arbetar i skolan kan bara acceptera deras närvaro och placera dem där vi bedömer att de kan passa in kunskapsmässigt. Vi är många som arbetat länge med unga och barn och jag vet att både min och mina kollegors förmåga att bedöma deras ålder, sanningshalten i deras historier och vilka de är som personer, är mycket god. Av de åtta vi har nu är två yngre och kring 24. De övriga bedömer vi vara mellan 30 och 40!!
En aspekt av den här bisarra situationen som vi hamnat i på grund av ett migrationssystem som inte fungerar eller inte var förberett på detta, är att vi just nu ska hantera vuxna män i vår undervisning men allra värst, att flickor och för den delen också pojkar tvingas gå i samma klass, ha gympa och friluftsdagar och andra aktiviteter med ”gubbar”.
Tjejerna är för fasen 15–16 år!
Jag har nu en flicka i min klass som bara gråter och vägrar gå till skolan för att hon möter ”äcklena” där.
För att tala klarspråk så möter hon sedan en vecka tillbaka ett par gubbar som är här utan sina kvinnor, som kommer från en kultur med en fruktansvärt unken och vidrig kvinnosyn, som glor, tafsar och kommer med äckliga kommentarer, precis som de brukar göra hemma på gatan därifrån de kommer.
Jag har varit i Mellanöstern så jag vet vad jag talar om. Det går knappt att beskriva …
Jag är själv rädd för en av dem och får samma blickar och kommentarer och blev häromdagen ensam med honom i hissen och då ställer han sig bakom mig så när att han kan sniffa mig i nacken och ta mig på rumpan medan han viskar ”I can smell your pussy!”
Varför ifrågasätts inte det här? Varför accepterar vi att våra flickor ska utsättas för det här? Vems förbannade ansvar är det?
Det gapas om att ”vi har fått nog.” Så sant. Vi har definitivt fått nog.
Jag kan bara be dig som vågar och har modet att ta upp detta. Just nu sitter en flock av dessa män på Medis och kräver amnesti. Jag kräver amnesti för mina flickor och pojkar i min skola.
Jag kan tyvärr INTE avslöja vem jag är. Jag kan inte ställa upp på bild eller med namn. Då får jag inget jobb på en annan skola.
Förbannad och desperat lärare.

********

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3

Katerina Janouch
[email protected]