9 september, 2017 21:26

Det finns en sak jag inte kan sluta tänka på, och det är en företeelse på Stockholms gator som jag inte sett lika ofta förr, som nu. Jag pratar om pensionärer som går och rotar i papperskorgarna. Det är en sån avgrundsdjupt sorglig syn som inte ger mig någon ro. Året är 2017 och Sverige är en humanitär stormakt.

Nästa gång jag ser en äldre dam gå i papperskorgen tänker jag stanna henne lite försynt och fråga om hon kan tänka sig bli intervjuad. Jag kanske får bjuda henne på en bit mat eller säga att jag betalar henne för hennes tid, inte vet jag. Hon kan få vara anonym. Men jag skulle gärna vilja höra hennes historia, lyssna på vad hon har att berätta om sitt liv. Hur hon hamnat här. Om hon kunde föreställa sig när hon var yngre att hon skulle leta i papperskorgarna på det här sättet, när åren tickat iväg och håret blivit grått.

Saken är att det finns ett klientel som ”alltid” bott på gatorna, de utslagna, de hemlösa, de alkoholiserade… De som kallades A-lagare, som satt på bänken i Täby Centrum när jag var tonåring, och som köpte ut mot att de fick en slant eller en öl. En del köpte ut gratis också… A-lagarna var en liten trasig skara utslagna gubbar och där fanns ofta någon lite högljudd tjackpundargumma med, någon som varit ihop med en av gubbarna och nu var ihop med nästa och som hade förlorat en tand i underkäken, och som kanske blev förbannad och började veva när någon gubbe blev otidig. Det röktes och dracks och skapades viss oro där detta gäng huserade. De var inte farliga direkt, vi var inte rädda för dem, men man hade heller ingen lust att slå sig ner intill och börja språka om valrörelsen. A-lagarna finns fortfarande, de lär nog alltid finnas. Men den nya generationens – om man nu ska uttrycka det så – utslagna äldre är inte alls något drickande gäng som sitter på parkbänken och hänger.

De äldre damerna och herren jag sett plocka i soporna den senaste veckan är en annan, väsenskild sort. Tanten på Rosenlundsgatan såg ut att vara i 75-års åldern, rätt trevligt klädd, en vanlig mormor. Och hon på Ringvägen hade kunnat vara en förskolefröken eller en skolbespisningspersonal eller varför inte någon expedit, en äldre variant. (Alltså hon kunde varit exakt vem som helst, civilingenjör eller busschaufför eller sjuksköterska eller konsertpianist, inte fasen vet jag!) Hennes hår var inte ens helt grått. Hon var kanske inte fyllda 70. Jag stannade upp och skulle fråga henne hur det stod till men sen drabbades jag av eftertanke, eventuellt skulle jag göra henne generad om jag frågade hur det var fatt. Jag var själv inte mentalt förberedd på en spontan intervju. Sen såg jag ett par till. En på Götgatan och en vid Fridhemsplan.

Nu kan jag inte sluta grubbla på de här äldre kvinnorna som rotar i papperskorgar. Vad är det för väldfärdssamhälle där pensionärer faktiskt far så illa att de inte klarar sig på sin pension? Okej, visst nu kanske någon påpekar att de får väl flytta till Borlänge eller Karlskrona där det är billigare att bo än i just Stockholm, eller att de kanske tycker att det är kul och spännande att gräva i avfall, men jag köper det inte. Vi pratar om människor, och jag vet att det inte bara är att flytta om man bott någonstans hela sitt liv och kanske har familj i sin stad, familj man annars inte skulle kunna träffa lika mycket. Men varför får de inga pengar av familjen, undrar då kanske den som vill argumentera emot. Ja, säg det… familjen har det inte heller så fett? Eller så berättar inte den här farmodern sanningen för sin son, för att hon skäms över att hon går hungrig. Det kan finnas många skäl. Som äldre blir man också trött och orkar inte kämpa. Det är då skyddsnäten borde fånga upp en gamling som far illa och se till att vederbörande kunde få det bättre.

Varför är det så många som 70 000 äldre som är fattiga? Vad var det som gick snett?

Jag skulle vilja ta hand om dem och ge dem ett anständigt liv. För jag känner mig orolig för dem också, inte nog med att de rotar i papperskorgarna, de blir så lätta offer för rånare också när de stapplar runt och i tid och otid som de gör.. Hjärtat brister när jag ser ett gammalt par som tar sig fram med rullator, de ser illa, hör illa, men de kämpar på. Och kvinnan har en liten tunn halskedja runt halsen, tänk om den lilla länken gått i arv i flera generationer. Jag ser detta par och ber till Gud att ingen ska göra illa dem. En läsare mejlade om sin gammelmormor som blivit rånad tre gånger och som numera har sedlar i strumpbyxorna, för där känner visst inte tjuven efter. En annan vän har en farfar som blivit brutalt nedslagen av ett gäng män i sitt garage, när han mekade med sin veteranbil. Jag vet inte vart jag ska ta vägen när jag hör dessa vittnesmål om kriminaliteten och övergreppen mot de gamla. Min förtvivlan känner ingen gräns.

Mina föräldrar ligger inne på ett sjukhem. De går inte runt och dräller någonstans där de kan bli rånade (mamma är förlamad och kan inte gå, även om hon skulle vilja). Men jag kan inte sluta tänka på de pensionärer som vandrar gata upp och gata ner i hopp om att hitta något som kan göra deras liv lite drägligare. Året är 2017 och vi lever i Sverige, som är en humanitär stormakt.

 

******’

Stötta mig gärna genom att köpa min senaste bok Vapendragerskan! Det är den tionde delen i romanserien om barnmorskan Cecilia Lund, utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta då Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

 

 

 

Katerina Janouch
info@katerinamagasin.se