27 augusti, 2017 07:05

Landskapet öppnar sig och de pösiga molnen ser ut att kyssa fältens kortklippta sensommarstubb. Jag trampar gasen i botten och kör om husvagnen framför mig, ökar volymen på musiken. 70-talssoulen fyller öronen medan jag susar fram på den släta välbyggda motorvägen. Jag är på väg söderut, E4:an från Stockholm ner till Skåne. Sällan är man fri att tänka så mycket som när man kör ensam. Jag älskar känslan, friheten, ensamheten, men också möjligheten att se, minnas, reflektera.

Skogar, åkrar, de karaktäristiska blå och gröna skyltarna, röda stugor, lador och hukande vita kyrkor vars spetsiga torn sticker ut mot himlen. Solen står högt och bilen spinner på vägen och plötsligt fylls jag av en stark kärlek till det här landet jag just nu kör igenom. Det är så vackert och ser så friskt ut, så fridfullt och samtidigt levande. Landet som är så öppet och tillitsfullt, så välskött om man bara ser på det utifrån med ögon som vandrar över det jag passerar. Vägkrogar och industrier, lantbruk och mindre och större orter. Trafiken flyter lydigt och det är lätt att vara en del av rytmen. Det är lördag och de flesta ligger inte ute på vägarna, det är ont om långtradare och de flesta turisterna verkar ha lämnat landet.

Jag ser dig, Sverige, jag ser dig och jag älskar dig, du nordiska land som en gång tog emot mig och min familj med en generositet utan motstycke. Medan musiken fortsätter fylla mina öron susar jag vidare och tänker på alla dem som byggt och bygger landet, på alla de skötsamma, strävsamma, de som inte kommer omnämnas i historieböckerna men vars slit, engagemang, energi och inte minst pengar bidragit till det jag ser omkring mig. Jag tänker på att ett välskött land som fungerat så bra glömmer bort sig, att det är lätt att fastna i tilliten, i vänligheten, i välviljan att enbart ge och aldrig be att få tillbaka. Jag tänker på det jag fick lära mig när vi kom, att man säger” tack för maten” när man ätit upp och att man väntar på sin tur i kön, att man inte armbågar sig fram och roffar åt sig. Man håller till höger i rulltrappan så att medmänniskor får passera, man ber om lov att få gå från bordet, man tar av sig skorna när man kommer hem till folk. Man tar inte det sista utan att fråga om någon vill ha, man tvättar händerna, man betalar en slant i en kollekt eller i en kaffeburk trots att ingen kontrollerar att man verkligen gjort rätt för sig och inte tagit fika gratis. Man är hjälpsam, man rycker ut om någon gjort illa sig eller behöver ett handtag. Barn får fråga om lov innan de går från bordet. Barn lär sig att fråga om de får börja, när man ska hugga in på middagen. Det handlar om solidaritet, om hänsyn, om kamratskap, om lojalitet. Egenskaper man inte alltid uppskattar som yngre, men ju äldre jag blir inser jag att de är A och O för att gemenskapen ska fungera, att grunden är lika viktig som att skruva varenda mutter rätt när man bygger ihop en hylla från IKEA. Slarvar man med grunden är möbeln dömd till att rasa ihop. Det går inte att fuska.

Det kan låta som småsaker men det är de små detaljerna som bygger oss, som skapar respekten. Respekten för de äldre, vad hände med den? Kanske ska den inte vara överdriven, och jag själv har alltid haft svårt för auktoriteter, men jag tror den måste tillbaka, det är bråttom. De unga måste börja lyssna, de äldre måste skyddas och vördas. De gav oss livet. De tog hand om oss, offrade sig, uppfostrade. Det var de som lagade maten och städade hemmen, de som såg till att skattekronorna betalades in så välfärden kunde byggas. De var föräldrar som dubbeljobbade och som engagerade sig i idrottsföreningar och frivilligorganisationer. De fanns där när vi behövde dem. Nu är det upp till oss att inte svika, att finnas där när deras krafter håller på att ta slut.

Utsikten från Brahehus är bland det vackraste som finns på den här vägen från huvudstaden till Skåne. Ruinen har en särskild plats i mitt hjärta, liksom Vätterns flytande silver och den svindlande vyn över landskapet under mina fötter. Vägen genom Småland får tankarna att lyfta ytterligare. Sverige, älskade vackra land, stolt, vackert, inbjudande, öppet. Samhällena och byarna, de ödsligt belägna gårdarna, slott och herresäten, nedlagda bruksorter och småstäder där livet stannat upp. Naturen, den mäktiga, det rena vattnet, den friska luften, stigarna i skogen. Sensommaren är som vackrast den här eftermiddagen och jag kör vidare, funderar över hur hösten ska bli. Det finns så mycket jag skulle vilja säga till landet som jag kallar mitt. Så mycket kärlek jag vill ge, så många råd jag har att dela med mig av. Jag må vara en enda individ, men jag vet att vi är många som älskar Sverige, som vill det allt gott, som aldrig tänker ge oss.

 

********

Just nu befinner jag mig i Skåne och tar emot tips på sånt jag skulle kunna skriva om. Har intervjuer inbokade, men kan alltid hinna mer!

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3

Katerina Janouch
info@katerinamagasin.se