28 maj, 2017 07:36

Plötsligt slås livet sönder och ingenting blir sig likt igen.

Det heter att de kan ske fort, dessa förfärliga förändringar som skiljer nuet från gårdagen med kirurgprecisa snitt, men exakt hur fort hade jag ingen aning om före den fjärde maj 2017. Fram tills dess var jag ”not the worrying kind” och inbillade mig kanske – aningslöst nog – att det där läskigt onämnbara bara gäller alla andra. Ja, jag hade länkat till artiklar om vårdkollaps och försummade äldre som fick ligga själva och dö när ambulansen aldrig kom, stackars bortglömda gamla vars händer ingen höll när de fick gråta ensamma i sina sterila rum på äldreboendet, men det var hela tiden någon annan, någon anonym annan, bara inte jag, inte vi. Inte mina närmaste, älskade, kära.

Mors Dag är här och jag bläddrar snabbt förbi Facebookupdateringar där mammor, mammor, mammor ler från olika bilder och där deras vuxna barn visar sin uppskattning genom kortare och längre inlägg. Jag raderar reklam som kommer i mejlet som uppmanar mg att uppvakta mamma, att visa uppskattning på hennes egen dag. Jag biter ihop om min avundsjuka gentemot dem som sitter och fikar med sina mammor, som reser med dem, som går på teater med dem, som skrattar och pratar och anlitar dem som barnvakt. Jag känner hjärtat snöras samman när jag ser foton på de mammor som gått bort, när jag läser saknadens ord och vackra minnen.

Själv brukar jag inte ventilera min akuta ångest och sorg på sociala medier, jag försöker vara privat kring sånt. Men nu skriver jag ändå. Jag kan inte fortsätta låtsas som ingenting. Att skriva är mitt liv, att hålla tyst om livsomvälvande händelser känns fel och falskt.

Den fjärde maj fick jag ett sms från mamma. Det var sen eftermiddag och mina föräldrar hade just kommit hem till Sverige efter några veckor i Prag och mamma skrev ”ring mig”, men jag satt mitt uppe i redigeringen av mitt manus och kände mig stressad och svarade ”inte nu ikväll mamma, jag ringer imorgon”. Vi hade pratats vid dagen innan, mamma hade ringt från mobilen från ett varuhus, jag hade bett henne köpa smink av ett särskilt märke och nu stod hon vid disken och dubbelkollade att det var rätt, vi pratade lite kort, ett glatt, bekymmerslöst samtal om vardagens futiliteter. Det var sista gången jag hörde hennes vanliga röst.

Jag la ifrån mig mobilen och återgick till att korrekturläsa min tjocka pappersbunt.

Inte visste jag att det var nu livet slogs sönder, att det inte skulle bli någon morgondag att ringa på.

Bara någon timme senare kom min dotter med sin mobil.

”Morfar försöker nå dig”.

Jag hör min pappas röst, mamma ligger på golvet, han kan inte lyfta henne, mamma ligger på golvet, han får ingen kontakt med henne, mamma har ramlat, kan vi komma?

Det är nu livet slås sönder och ingenting blir sig likt igen. Det är den fjärde maj och jag och min yngsta son slänger oss i bilen och jag trycker gasen i botten, på väg till mina föräldrar ser vi en ambulans och vi vet båda att den är på väg för att hämta henne.

Hjärnblödningen är massiv och hon öppnar inte ögonen på tio dagar.

Ingenting är sig likt. Hennes tofflor står kvar där i köket där hon föll, där hon låg på golvet, dit ambulansens två grönklädda änglar kom med sin bår och lyfte upp henne för att bära bort henne från det liv hon levt med min pappa i samma lägenhet de haft sen vi kom till Sverige 1974. Samma köksgolv där jag stått tusentals gånger och som sett oss barn komma och gå, först oss, sen mina barn, mammas barnbarn. Så många gånger hade hon stått just här, vid spisen, det plastgolv hon nu låg på, kroppen halvt förlamad, hon, men inte längre precis hon.

Det har gått över tre veckor nu och mamma är inte kvar på sjukhuset längre.

Hon ligger nu på ett äldreboende som är det som Sverige har att erbjuda, ett boende som drivs av ett privat vårdföretag. Mamma fick ingen CT innan hon skrevs ut, hon ansågs färdigvårdad trots att hon just nu inte ens kan vända sig själv i sängen och måste ha hjälp med allt. Hon måste bara bort från sjukhuset så fort som möjligt, för man behöver platsen till någon annan.

Jag torkade bort den sista fläcken från köksgolvet i går. Den sista fläcken som var kvar från den där kvällen, från ett annat liv, det livet vår familj hade fram till kvällen den fjärde maj.

Jag ringde aldrig mamma den där kvällen, jag fick aldrig höra hennes röst den dagen, den rösten som var hundra procent hon, den mamma som var min vanliga älskade mamma, hon som åkte till Prag med pappa och gick promenader till sjön och lagade gudabenådad mat och skrattade och skrev dagbok, korta anteckningar om allt hon gjort om dagarna, hon som bakade blåbärspaj och tog hand om pappa, hon som tvättade och strök och åkte på konferenser och läste böcker på ryska, tjeckiska och svenska, hon som hade så många vänner som hon brydde sig om, min pigga ordningsamma kloka mamma som längtade till landet där hon skulle plocka vinbär och odla sallad och kryddväxter. Den mamma som satte blommor på mormor och morfars grav och sen mejlades med sitt 20-åriga dotterson som åkte runt i Europa, i sin farfars fotspår.

”Tror du att Gud finns”, viskar mamma sluddrigt en kväll på sjukhuset. ”Om han finns, varför låter han oss inte dö utan smärta?”

Du ska inte dö än, mamma, svarar jag.

Jag säger inte riktigt vad jag tänker.

I stället ger jag henne en mjuk nalle att krama när hon sover ensam där i den höj- och sänkbara sjukhussängen. Jag har läst att gamla och sjuka är som bebisar, de tröstas och lugnas av gosedjur. Jag undrar varför inte alla gamla här på stroke och på äldreboenden har gosedjur i sina sängar? Något mjukt och snällt att vila fingertopparna på. Något kramgott att trycka mot sitt bröst när nattens ensamhet blir för plågsam.

”Du är min mamma nu och jag är ditt barn”, säger hon också en av dessa dagar.

Och jag borstar hennes långa hår och lyssnar på hennes minnen, för de finns kvar där, de har blivit bevarade, som genom ett mirakel finns de kvar.

Jag skjuter inte upp några samtal mer.

Det finns inga manus som är viktigare än de korta sekunder av verklighet som omger oss. Och ja, det kunde vara värre förstås, mycket värre. Men som mamma själv brukade säga, vad tjänar det till att tänka på sånt som inte är? Tids nog är vi där.

Så jag låter hennes egen mammas ord fylla mina tankar. Min mormor sa alltid ”allt kommer att bli bra”.

Jag måste tänka så, även när livet slagits sönder.

Grattis på Mors Dag, älskade mamma. Ingenting är sig likt just nu, vet inte heller hur det kommer att bli. Men vi kämpar på tillsammans. Jag älskar dig.

Min älskade mamma Ada mitt i livet.

Katerina Janouch
[email protected]