7 augusti, 2017 09:31

Det har uppstått spännande, nästan mångkulturella reaktioner på min intervju i Expressen. Några tidigare bekanta anser sig blivit så kränkta av att jag avfärdar Fi som irrelevanta tokstollar att de brutit kontakten. Well, far i frid. Vi möts igen, som det heter. Symptomatiskt är att det är priviligierade just väldigt vita, pursvenska kvinnor, levandes i egna filterbubblor, som reagerat kraftigast.

Flera intressanta noteringar i kölvattnet efter att jag blev intervjuad i Expressen: Man får vara invandrare och ha starka åsikter, men bara om dessa åsikter är åt vänster, dvs ”korrekta” enligt rådande konsensus. Vissa blir så provocerade av att jag ser samtiden utan förskönande rosafluffiga glasögon att de är beredda att kalla detta för ”högerextremism” och mig för ”främlingsfientlig”. Samma metod som totalitära stater använder för att tysta meningsmotståndare, något jag skrivit om tidigare. Det är rent nys att jag skulle vara högerextrem eller något annat av det dessa fanatiska åsiktspoliser vill kleta ner mig med. Rent förtal är det, faktiskt. När blev vanligt bondförnuft fascism? När blev önskan om demokrati och yttrandefrihet samt längtan efter ett väl fungerande samhälle främlingsfientligt?

Frågan som uppstår är självklart: Är det bara viss typ av åsikter och iakttagelser som ska ges plats i etablerad media? Ska åsikter och iakttagelser om samtiden censureras, så att bara en tillrättalagd bild av omvärlden presenteras? Och ska personer med hur samhällsomstörtande åsikter som helst beredas plats, enbart för att deras politiska sympatier är vänster? Ska dessa personer särbehandlas, tas extra hänsyn till, trots att de till och med har åsikter som uppmanar till våld?

Det uppstod en intressant debatt på Facebook när Expressenreportern Karin Sörbring, som intervjuat mig, delade länken till intervjun. Dels provocerades de så kallade feministerna i Fi av att jag inte anser Schymanfeminismen vara av godo, dels ifrågasattes Expressens beslut att överhuvudtaget låta mig komma till tals. Även min hudfärg hamnade i fokus. Att jag är en ”vit” kändis. Det faktum att jag är första generationens invandrare, lika mycket som många andra, förbisågs helt. Eller är jag månne ”fel” sorts invandrare? En invandrare som bara ska hålla tyst och låta bli ha synpunkter på politik?

Några tidigare bekanta ansågs sig blivit så kränkta av att jag avfärdar Fi som irrelevanta tokstollar att de bröt kontakten. Well, far i frid. Vi möts igen, som det heter. Symptomatiskt är att dessa är välsituerade just väldigt vita, pursvenska kvinnor, boendes i egna filterbubblor, som reagerat kraftigast. Jag förstår dem, det är svårt att se problem när man umgås i sin egen vakumförpackade krets i innerstan och aldrig sätter sin fot i till exempel Hörby. (Ingen anklagar dock dessa kvinnor för att deras barn är blonda, blåögda och att de själva är priviligierade och bor stort, flott, reser utomlands och har pengar på banken! Jag är inte den som gör skillnad på folk och folk.)

Det är intressant att jag beskrivs som ”vit” medan andra opinionsbildare med mer ”korrekta” åsikter, eller sådana som inte är lika kritiska mot hur Sverige av i dag sköts, per automatik tycks få mer pigmentering i sin hud, trots att deras ansikten är minst lika bleka som mitt. Att ”vithet” är ett skällsord känns olustigt. Den omvända rasismen får mig faktiskt att må illa. Lika lite som en brunare individ kan rå för att den fötts in i sin kroppsform, färg eller hårkvalitet, kan jag hjälpa mina bruna ögon, min näsas form eller nyansen på mitt skinn. När blev vi så fixerade vid dessa attribut att vi låter dem gå före vad vi står för och vem vi är? Och hur kan vi kräva principen om ”alla människors lika värde” när det plötsligt blir legio att betrakta just vita människor som mindre värda än de som råkar vara mindre vita?

Jag tror det är dags att fundera på detta, och tänka många extra varv. Jag tror det är dags att börja riva ner värdegrunden, montera ner detta märkliga fuskbygge, och bygga något nytt, något verkligen hållbart, något som bygger på äkta demokrati och där tryck- och yttrandefrihetens grundvalar verkligen respekteras. Hur ska vi annars rädda Sverige? Upp till kamp, kära medkvinnor och medmänniskor av alla kulörer. Hudfärg är för mig av underordnat intresse.

*********

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3

 

Katerina Janouch
info@katerinamagasin.se