11 oktober, 2017 10:16

En god vän sa en gång att det intressanta med romaner som utmanar läsaren, är att man ges tillfälle att ompröva sina ställningstaganden och se saker och ting ur andra perspektiv än sitt eget. I den svenska bokbranschen gäller detta dock bara i syfte att läsare ska förstå och acceptera främmande värderingar och kulturer. Inte ”fel” åsikter. Så låt oss diskutera litteratur, främst skönlitteratur, och vad som får ta plats där. Det skriver författaren Eva-Lisa Dezmin i dagens krönika på Katerina Magasin.

Romaner är hittepå och därför borde alla historier få utrymme, i alla fall om man vänder sig till vuxna som utvecklat förmågan att tänka självständigt. Är målgruppen barn, tycker jag däremot att man bör vara försiktigare. Årets snackis på Bokmässan som var ”Farfar har fyra fruar” uppmärksammades och ifrågasattes av en rad alternativa nyhetssajter, men hos MSM var det spöklikt tyst. Att inför barn normalisera polygami borde väcka uppståndelse, men tydligen är det inget som etablerad media är intresserade av att sätta under debatt, detta trots att månggifte (än så länge) är förbjudet i Sverige. Ni kan ju föreställa er vad som hänt om någon förening varit på plats och sålt barnboken: ”Mamma är sverigedemokrat och världens bästa förälder”. Det diskuteras mycket om mångfald i olika sammanhang, men i litteraturen gäller det bara om böckerna håller sig inom vänstertyckarnas ramverk, i alla fall om man ser till de traditionella förlagen. Inga ”felaktiga” åsikter får plats där och tar man överhuvudtaget upp SD, måste de utmålas som ondskan själv, för det är den enda vedertagna sanningen om dem.

Jag var med på Bokmässan 2013 med mitt dåvarande förlag och boken jag släppte det året. Samma år var även Sverigedemokraterna där och Jimmie Åkesson signerade boken han precis släppt, Satis Polito. Jag behöver kanske inte nämna hur vissa besökare och även förlag ojade sig över det, detta just eftersom vänstern står i majoritet i bokbranschen. Alla som någonsin varit i förlagssvängen, vet att det är så det ser ut. Det var också anledningen att jag till slut valde att lämna den och gå min egen väg tillsammans med en vän och kollega, och starta eget förlag.

Jag har vänner (både privat och på Facebook) som röstar på alltifrån V till SD och därför tar jag dagligen del av en massa olika åsikter. När det gäller litteratur tycks vänstern vara relativt eniga. Böcker som överskuggas av invandringskritiska åsikter eller dito handlingar (trots att de vänder sig mot vuxna) ska inte ges något utrymme. Däremot är det ingen av dem som reagerar över en bok som riktar sig till barn och som vill normalisera polygami. Liknande litteratur som den, försvaras istället med att man inte ska ha fördomar och att det är nyttigt att lära sig att människor från främmande länder har andra kulturer och traditioner. Vi måste acceptera varandras olikheter. Mångfald i litteraturen är enbart av godo. Men mångfalden i deras värld innefattar inte sådant som de ogillar. När det kommer till t ex sverigedemokrater, är inrotade vanföreställningar plötsligt något väldigt bra. Ju mer cementerade synsätt, desto bättre. Eventuellt beror inte ens fördömandet av SD på avsky (som meningsmotståndarna själva hävdar), utan på avundsjuka eftersom SD har en identitet, någonting som binder ihop dem. För vad har de övriga partierna? De har bara haft och sådana töntiga saker. Åtminstone om man ska utgå ifrån samma teori som en känd f d partiledare hade om invandringskritiker.
”Vi ska inte ha fördomar.” Fundera en stund på det, för jag har gjort det många gånger, främst kring sådana som råder mot oliktänkande i allmänhet och SD i synnerhet. För oavsett vad man tycker om dem, så är det väl märkligt att det är okej att gulla med hemvändande IS-anhängare, medan ett demokratiskt valt parti, utmålas som den största styggelsen av allt? Här får inget nyanseras, här finns det bara en rådande föreställning. ”Acceptera varandras olika iakttagelseförmågor och synsätt, hur tänker du då? Sådant hör absolut inte hemma i mångfalden.”
Exempel på det fick jag själv erfara i dagarna när jag kontaktades av en upprörd person som läst Wicked Game. Ilskan bestod i hur jag dels haft mage att framställa en sverigedemokrat som ”vilken normal människa som helst” och dels hur jag tänkte när jag ytterligare undergrävde förtroendet för rättssystemet. Men värst var det förstås att sverigedemokraten inte hade utmålats som ”det avskum dom faktiskt är”. Vad ville jag uppnå med detta? Fler röster på SD? Fler som blev nyfikna på partiet? Legitimera deras inställning till migrationspolitiken? Illa!
Faktum är att mitt främsta syfte var att berätta en spännande och tänkvärd historia, samtidigt som jag ville se hur intrigen utvecklades om en av karaktärerna helt saknade fördomar. Uppenbarligen var det att gå över gränsen, i alla fall om avsaknaden av fördomar även fattades mot SD. Varför anses det fint att sätta upp teaterpjäser som ”Jihadisten”, vars främsta syfte är att humanisera en hemvändande mördare, men absolut vedervärdigt att göra detsamma när det gäller en sverigedemokrat? Detta trots att inga sverigedemokrater, mig veterligen, varit på slaktturné.
En god vän till mig sa en gång att det intressanta med romaner som utmanar läsaren, är att man ges tillfälle att ompröva sina ställningstaganden och se saker och ting ur andra perspektiv än sitt eget. I den svenska bokbranschen gäller detta dock bara i syfte att läsare ska förstå och acceptera främmande värderingar och kulturer. Inte ”fel” åsikter. Jag kommer inte att vika mig på grund av att en och annan läsare blir upprörd över det jag skriver och just nu jobbar jag på uppföljaren till ovan nämnda bok som kommer att släppas våren 2018. Om någon saknar något samhällsämne som bör belysas i litteraturen och som ligger er extra varmt om hjärtat, får ni gärna lämna förslag. Går det att väva in i handlingen är chansen stor att det kommer med. För om vi ska ha mångfald i den svenska litteraturen, vill vi väl ha det på riktigt?

EVA-LISA DEZMIN

Eva-Lisa Dezmin, 46, är författare och bor med sin man och två hundar i Lycksele. Hon är även delägare i det nystartade förlaget DareMe Publishing och aktuell med romanen ”Wicked game”.

(Det här är en debattartikel innehållande opinionsmaterial, publicerad på Katerina Magasin. Åsikterna i artikeln står skribenten för, men eftersom de är vettiga och tänkvärda  får de publiceras här.)

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

 

 

Katerina Janouch
[email protected]