28 april, 2017 07:34

Idag minns vi alla dem som inte fått leva för att de fötts i “fel ras”. Fel psyke, fel politisk åsikt, fel sexuell läggning. Men framför allt detta judiska, detta olycksdigra folk utan land, dessa utvisade som sedan urminnes tider traskat runt i Europa. Baktalade, hatade, föraktade, beskyllda för att ha orsakat lidande, anklagade för snålhet och ondska. Smädade med karikatyrer, beljugna och bespottade. Ändå var de precis som du och jag, mammor, pappor, farmödrar, bebisar, tonåringar. Människor som levde och kämpade och älskade och led.

Min farfar – ej jude, utan kommunist – blev frihetsberövad av Gestapo och bortförd från sin familj. Han blev internerad i koncentrationslägret Loibl pass som var en underavdelning till det stora koncentrationslägret  Mauthausen . Lägerkommendanten Julius Ludolf var en fruktad lägerchef och de flesta fångarna arbetade i stenbrotten tills de dog. Där fanns även barnfångar, jag tänker inte publicera bilden på de nakna barnen, som finns på wiki. Men du kan se den om du googlar. Precis som du hittar en massa andra bilder som påminner om skamfläcken i den moderna mänsklighetens historia. “Själva djävulen skulle rodna” heter också min pappas bok som dock bara finns på tjeckiska och tyska och som handlar om min farfars tid i Loibl-pass (tyvärr slut hos förlaget). Där finns de censurerade breven hem. Farfar var läkare och det var hans yrke som gjorde att han överlevde, eftersom nazisterna hade användning av en medicinkunnig. Hör och häpna, även i en dödsfabrik hade man användning av läkare och när det kom till hantering av människokroppar kunde han vara till nytta.

När freden kom och koncentrationslägret befriades blev farfar släppt. Han gick då till fots över de krigshärjade Österrike och Slovenien, hela vägen till Prag. En sen kväll i april ringde han på dörren till lägenheten i Prag och farmor som öppnade svimmade nästan. Den magre, slitne skäggige mannen var hennes älskade Frantisek…. Familjen visste inte om han levde eller var död, det fanns inga mobiltelefoner eller post som kunde tala om hur det stod till. Bara att vandra tills fötterna blödde, en marsch som tog över 3 månader. Men farfar kämpade på och kom hem och blev på 50-talet ordförande i Röda Korset i Prag.

Bara ett öde bland många. Min farfar dog i en trafikolycka 1965, den 19:e januari. Jag var knappt ett år gammal. Jag saknar honom alltid, så länge jag lever, och idag, på Förintelsens minnesdag, vill jag komma ihåg honom lite extra och hedra hans minne.

Men farfar var inte den enda som drabbades av nazismens brutalitet i min familj. Den person som faktiskt mördades av nazisterna, som avrättades i gaskammaren i Ravensbruck var Marta, min farfars syster, som först utvandrade till Palestina men som sedan återvände till Prag där hon tillfångatogs av nazisterna och skickades iväg till lägret ihop med sin mor. Marta dödades, hennes mamma överlevde…

Marta i bilden ovan, inför en skolpjäs. Marta var sångerska som aldrig fick leva sitt liv, och vad vi vet fick hon inga barn. men hennes historia ska jag skriva bok om en dag. Jag vill att hon ska fortsätta leva genom att låta många få läsa om henne och hennes mod.

Marta som älskade barn fick inga egna men i koncentrationslägret tog hon hand om en liten föräldralös 3-årig pojke som skadat sitt ben. Pojken skulle avrättas i gaskammaren men Marta vägrade släppa taget om honom, så hon gick i döden tillsammans med honom. Men Martas mor överlevde. Det var hon som bevittnade alltsammans. Och som kunde berätta. Hon kom tillbaka till Prag när kriget tog slut.

Jag minns farfars tid i koncentrationslägret och jag minns Marta. Bara två av alla de miljoner som utsattes för övergrepp och mördades i nazismens, människohatets och rasbiologins namn.

Förintelsens minnesdag 27 januari. Vi glömmer er aldrig.

 

Katerina Janouch
[email protected]