30 december, 2017 13:05

Som före detta anhörig till en missbrukare brukade jag besöka Al-Anon Familjegrupper och delta i 12-stegsmöten. Det räddade mig under perioder i mitt liv då jag hade det svårt och var förtvivlad. Människor fanns där, med vilka jag ärligt kunde dela med mig av mina innersta tankar, och som även hjälpte mig i stunder av svartaste mörker. För när drabbade möts i grupp och delar likartade erfarenheter med varandra, uppstår en igenkänning, en tröst och därmed en läkandeprocess som forskare inte riktigt kan förklara. Jag går i 12-stegs möten fortfarande då och då, eftersom det även är en väldigt bra väg till ödmjukhet och självinsikt. Man måste inte vara akut drabbad för att få stöd, eftersom livet i sig självt är en vandring med många smärtor och svårigheter, helt utan missbrukets demoner. Faktiskt skulle nog varje människa må bra av den typ av gruppsamverkan ett 12-stegs-möte ger och skapar.

I dag har min f d man varit nykter och drogfri i 17 år. Det går att tillfriskna även från allvarligt missbruk. Därför funderar jag ett steg längre. Jag har tidigare jämfört tillståndet i Sverige med en missbruksfamilj. Förnekelse, ilska, besvikelse, sorg, rädsla, möjliggörande, hopp, lögner, skönmålning, kortsiktiga åtgärder, löften och hot, mutor och belöningar, undanflykter, ansvarslöshet och beskyllningar, fokusförflyttning och fasadhållning är några av de ingredienser som ingår i missbruksfamiljens vardag, och detsamma kan man säga är vardagsmat i hur Sverige styrs. Alkoholistpappan (statsministern) checkar ofta ut och när han är närvarande ger han tomma löften om bättring, ord som den förtvivlade familjen (landet) sväljer eftersom man inte har något annat val. Hoppet tänds och släcks, och däremellan gror ångesten och det onda i magen växer till en klump.

Ibland går det inte att få missbrukaren att bli nykter. Men familjen måste ta hand om sig själv ändå. Därför är det till hjälp att de anhöriga börjar gå i 12-stegsmöten, för att på så sätt visa den sjuke att man agerar för att där finns ett problem. Så jag skickar vår familj (landet Sverige med Moder Svea i spetsen, ack du arma anhörigmamma!) på ett 12-stegsmöte nu, i min krönika på 2017 års näst sista dag.

Vi börjar med att tända ett ljus eller fler och stillar oss en stund, tänker efter varför vi är här.

Sedan läser vi våra tolv steg högt.

  1. Vi erkände att vi var tvungna att börja agera för att reda ut den soppa våra politiker försatt oss i, att våra liv blivit ohanterliga, men också att vi hade ett eget ansvar i att förbättra tillståndet runt omkring oss.
  2. Vi kom att tro att vi, med våra förstånd som verktyg, kunde åstadkomma en förändring.
  3. Vi beslöt att låta alla högre krafter som står till buds vara oss behjälpliga.
  4. Vi företog en genomgripande och oförskräckt moralisk inventering av oss själva och rannsakade vår vilja till en förändring.
  5. Vi erkände att vi inte var perfekta, men att våra ambitioner var goda och att vi var beredda att hjälpas åt för att uppnå en förändring.
  6. Vi var helt och hållet beredda på att arbetet skulle bli tufft, men att vi inte tänkte backa.
  7. Vi valde att lägga bort våra interna meningsskiljaktigheter och samarbeta över partigränser, över ideologiska barriärer och över petitesser som försvagade och splittrade oss.
  8. Vi gjorde upp en förteckning över alla de problem i samhället som behövde åtgärdas och beslöt att gå målmedvetet till väga för att få tillstånd en förändring.
  9. Vi gjorde rätt för oss inför våra nära och kära, innan vi började hjälpa alla andra.
  10. Vi erkände att vi agerat fel i det förflutna, men vi förlät oss själva.
  11. Vi arbetade vidare även om det stundtals tycktes hopplöst. Men varje liten förbättring gav oss ny kraft att gå vidare.
  12. När vi, som en följd av dessa steg, lyckades få ordning på samhället, försökte vi föra detta budskap vidare till andra och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.

Moder Svea fäller en stilla tår när det blir hennes tur att dela med sig av sina tankar.

”Hej, jag heter Svea”, säger hon nervöst och ser ner i bordet.

”Hej Svea”, svarar gruppen med varma röster i kör.

Kanske är det omtanken hon känner, kanske är det känslan av att inte längre vara ensam och behöva förställa sig. En stilla tår rullar nerför hennes kind. Plötsligt rämnar hennes noga sammanhållna fasad och ut kommer det, allting, det är så skönt att slippa ljuga, och hon börjar berätta, i ett allt snabbare tempo, hon rabblar nästan i falsett, allt det hon burit på under sin blågula särk, alla de hemligheter och lögner hon försökt gömma i sitt hjärta, gängvåldtäkter, granatattacker, skjutningar, mord, gängkriminalitet, djurplågeri, framväxt av diverse extremistiska grupperingar, antisemitism, 61 ”särskilt utsatta områden”, minst 150.000 unga som lever i hedersförtryck, fattigpensionärer, vårdkris, lärarbrist och skolkaos, ett samhälle där våldsmonopolet inte längre ägs av staten, bil- och garageförlossningar med resultat i ökad spädbarnsdöd och ohälsa för kvinnor, ökande förskrivningar av antidepressiva medel till unga, över 130 fall av äktenskap m minderåriga flickor som samhället står handfallet inför, grova åldringsrån, tiggeritrafficking, sprängda polisbilar och attentat mot blåljuspersonal, sprängda polisstationer, gigantiskt slöseri med skattemedel på asylbedrägerier, framväxt av shariasamhällen där främst kvinnor och barn far illa, könsseparerade badhus och skolundervisning, det bara väller ur henne och den stilla tåren förvands till hejdlös gråt och en intillsittande medmänniska sträcker fram en pappersnäsduk ur paketet som ligger på bordet.

Seså. Gråt inte. Vi ska hjälpas åt.

”Tack”, avslutar Svea. ”Jag stannar där”.

Sedan går mötet mot sitt slut.

Alla fattar varandras händer och ber som avslutning Sinnesrobönen:

”Gud, ge mig sinnesro
att acceptera
det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.”

 

Moder Svea och hennes familj ska hem till sitt. Men klumpen i magen har släppt lite.Tillfrisknandet har startat. Det är inte längre lika viktigt om Alkoholistpappan är där eller inte. Familjen inser att de måste klara sig utan honom nu, oavsett om han är berusad eller nykter. Det är en befrielse. På ett sätt är det också en lättnad.

Början till att lösa ett problem är att erkänna problemet.

Det första steget till tillfrisknande är att ersätta lögn med sanning.

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

 

 

 

Katerina Janouch
[email protected]