5 oktober, 2017 11:01

Att det är åtskilligt som inte fungerar särskilt väl på hvb-hem för så kallade ensamkommande barn- och ungdomar är inte längre någon större hemlighet, och jag har funderat på huruvida ämnet är journalistiskt uttömt. Men faktum är att många av dessa hem fortfarande har verksamhet och att där finns personal men även boende som far illa. Dessutom får jag varje vecka mejl eller meddelanden i sociala medier om missförhållanden på dessa hem, och det är svårt att bara förbigå dessa vittnesmål med tystnad. Därför kommer jag publicera ytterligare texter på temat.

En av dem som mejlat mig är Stefan (som egentligen heter något annat). Han har nyligen sagt upp sig från sin tjänst på ett av västra Sveriges hvb-hem efter att ha arbetat i ”branschen” i många år. Då han har ett mångårigt perspektiv tyckte jag att det var intressant att höra om hans erfarenheter och vi stämde träff nu när jag var i Göteborg. Vi möts på ett gammaldags konditori i ett oktobervackert Kungälv när dagen börjar övergå i kväll. Att Stefan är less på situationen är inte att ta miste på. Jag ber honom berätta om sina erfarenheter.

– Det är en parodi, så mycket kan jag säga, öppnar han med samtidigt som han tar en klunk kaffe. Men du förstår att jag måste vara anonym. Jag vet inte vad jag kommer att göra i framtiden och det är inte okej att offentligt berätta sanningen om vad som pågår.

Stefan har jobbat med ensamkommande på olika hvb-hem i cirka tio års tid.

– Förändringen märktes redan 2010, säger han. När jag började arbeta på hvb-hem 2007 var det i stort sett bara unga från irakiska Kurdistan, som skickats till Sverige för att undkomma kriget. Men runt 2009-2010 började afghanerna komma i större antal. Då blev det en väldig skillnad. Dessa var märkbart äldre, och otroligt krävande och gnälliga. Kurderna hade jag kontakt med i många år efteråt, det var driftiga killar, de skaffade jobb och så. Men afghanerna vill ha allt serverat. De har helt enkelt kommit till Sverige för att de vill ha en bättre tillvaro. Vi märkte ganska snabbt att de bott i Iran hela sitt liv, några hade bott i Pakistan… Och de var definitivt inga barn.

Utanför bedarrar regnet och en skärva blå himmet tittar fram. Det värsta höstrusket tycks ha dragit förbi men vinden leker i vattenpölarna. Stefan fortsätter:

– Det har bitvis känts som att delta i en absurd fars. Killarna har haft ont i tänderna och då åkte vi till tandläkaren med dem. De flesta hade mellan 3-4 visdomständer fast de alla påstod att de var 16 år… Men visdomständer har man först då man är vuxen, alltså över 18! Vi meddelade vidare till chefer och socialsekretarer att killarna hade flera visdomständer. Men det råder beröringsskräck, man fick inte ifrågasätta någonting. Har Migrationsverket bestämt att killen är 16 så är han 16. Samtidigt som socialsekreterarna och vi andra är väl medvetna om att killen – eller mannen – är minst 30…

(Några dagar att jag träffat Stefan läser jag reportaget om 56-årige tandhygienisten Bernt Herlitz som tipsade Migrationsverket om åldersfusket och vilka fruktansvärda konsekvenser detta har medfört för honom och hans familj, då både han och hans fru nu är arbetslösa och riskerar att gå från hus och hem. Det är intressant att Stefan vittnar exakt om det som Bernt Herlitz noterat i sitt arbete som tandhygienist på Gotland och som han nu får allvarliga konsekvenser, en del vill kalla det för straff, av Region Gotland.)

– Sen märkte vi också att det gick åt väldigt mycket svart hårfärg, eftersom de ensamkommande var gråhåriga, vilket våra chefer och socialsekreterare förklarade med att man blev lätt åldrad i förtid då man genomgick trauman. Men inte får man visdomständer i förtid för att man haft det svårt? Nästa absurditet vad gällde åder var att många killar vistats i andra länder i Europa, och sökt asyl där, i Italien, Ungern, Tyskland… de har då lämnat fingeravtryck i dessa länder. Då kunde man höra från gode mannen att vederbörande person sökte asyl i Italien som 25-åring… Att det kan bli problem… Men Migrationsverket tar inte hänsyn till detta. Enligt Dublinförordning ska man skicka personen till de andra länderna där de sökt asyl, men inte en enda har man skickat iväg från Sverige. Istället har de fått sin ålder nerskriven.

Stefan suckar.

– Och detta med skolan. Många av dessa killar som har vuxit upp i Iran har gått i skolan där i 3-5 år. Fast många av dem är analfabeter. Tänk dig själv, du sätter en halv- eller helanalfabet i 25-års åldern i skolan, vad kommer han lära sig? Ingenting. Därför stannar de hemma. Jag har haft killar som gått i skolan i fyra år och sen får börja om med Komvux. Och då får de gå SFI (Svenska För Invandrare, min anmärkning) för de har inte lärt sig något alls på de här åren…

– Tidigare fick man uppehållstillstånd på tre månader. Då fick man CSN. 1056 kronor i månaden, och 855 kronor i tillägg för ensamkommande. Bor du på hvb-hem har du allt gratis. Gode man ger fickpengar till killen… Sedan flyttar man till en träningslägenhet eller utslusslägenhet som det kallas. Då har du ditt CSN, sen har du 1600 kr i matpengar plus att vår kommun varit väldigt generösa och gett 300-500 i extra fickpengar… samtidigt som du bor gratis. Förra året började kommunen spara in på alla extragrejer. Men killarna får ändå gratis busskort, och dessutom gratis fritidskort, som gäller kvällar och helger i hela Västra götalandsregionen. Man har 200 kronor i telefonkort som man får varje månad, och sen betalar kommunnen en aktivitet, till exempel fotboll, gym, trots att detta redan är inräknat i det ekonomiska biståndet. Killarna har fått extra träningskläder, det gavs extra pengar till detta. Detta har man nu börjat dra in på, men det har fortgått i flera år. Plus att om vi åkt på en aktivitet någonstans, så har vi betalat det. Utan några som helst krav på motprestation har killarna fått allt detta. I dag har kravet att de måste gå i skolan börjat ställas. Sedan drygt ett år sen anmäler man om de uteblir från undervisningen. Men förut hade de full CSN trots att de kanske bara gick i skolan en dag i veckan. Skolorna ville inte anmäla frånvaron eftersom det var känsligt, och det var synd om dem för de var flyktingbarn…

Just pratet om ”barn” har provocerat Stefan oerhört, trots att det varit tabubelagt att prata öppet om problematiken med lögnerna om ålder.

– Många av oss som jobbar på hvb-hem ser hur ”barnen” sitter och pratar med sin fru och sina barn via Skype. Jag har sett det med egna ögon. När vi sen tar upp sånt till cheferna så heter det att han är så trevlig, så det gör inget. Men de här vuxna männen tar platserna från riktiga ungdomar. Vi som personal får inte kontakta Migrationsverket och berätta. Det har vi fått väldigt starka order om. Vi får inte lägga oss i deras asylprocess överhuvudtaget. Så det här med visselblåsare, hur är det med oss? Vi kan meddela socialtjänsten att något är fel, men de verkar inte heller veta hur de ska agera, när de har män över 30 år som låtsas vara barn…

Stefan övergår till att prata om hur stämningen på hvb-hemmen varit.

– Många saker slås sönder. Det förekommer mycket våld, och hot om våld, från killarnas sida mot personalen. Detta förklaras ofta med att de har ett trauma och lever i en kris, att de inte kan kontrollera sig själva, att de har aggressionsproblem, att de inte vet var de ska stoppa… Jag skyller i stället på det svenska beteendet att man backar undan, att man låter saker ske, och att det då blir en kulturkrock eftersom detta inte stämmer överens med hur de är vana vid att bli bemötta… Konsekvenstänk vid skadegörelse och hot och våld existerar inte på hvb-hem. Väldigt lite polisanmäls, man vill helst sopa problemen under mattan. Killarnas egna rum, vardagsrum, kök, teveapparater, datorer, våra tjänstebilar har blivit sönderslagna och inget polisanmäls. Istället får killen ofta förklara sig med att han kände sig kränkt av något personalen sagt eller gjort och därför inte kunde hejda sig och vandaliserat, eller slagit och hotat personalen. Jag har alltid sagt till mina kollegor att blir du hotad ska du göra polisanmälan, för kommunen gör det inte. Men den kvinnliga personalen försöker släta över och säger att han blev arg, han menar det inte… trots att de inte mår bra av att arbeta under sådana förhållanden.

– En annan sak som är anmärkningsvärd är kostnaderna för mat och kraven som ställs. För sex killar blir det mat för ca 3-6.000 kronor i veckan. Det är olika typer av juice, yoghurt, ägg, bröd, frukt, får de inte vad de vill ha så slår de sönder boendet. Detta går politiker och tjänstemän med på, det bara öses ut pengar. Eftersom alla är muslimer köps det inte in fläsk utan nötkött, kyckling och lamm. Fisk är inte att tänka på. Meningen är att chefen ska bestämma maten men det är aldrig någon som vill ta konflikterna. Därför blir det så att man köper in det som finns önskemål om. Under Ramadan blir det som dyrast. Då krävs det att det ska vara många olika typer av frukter. Det ska lagas stora middagar på kvällarna. Men det får de göra själva. Där har vi satt en gräns faktiskt, det de vill äta nattetid får de själva ordna. För du vet, vad gäller det mesta andra betraktas vi som betjänter. Vi ska köra dem överallt, göra som de vill.

Ändå är det inte fusket med åldern, hoten, skadegörelsen eller de ekonomiska aspekterna som är Stefans största bekymmer i arbetet med ensamkommande afghanska män. Utan det är attityderna.

– Jag har alltid varit hård med principer kring jämställdhetstänk – men det är en av de största svårigheterna, som jag ser det. Deras kvinnosyn är så vidrig många gånger. Och deras syn på homosexuella. För mig som har många homosexuella vänner och som inte gör skillnad på folk och folk är det otroligt svårt att acceptera att det finns de som anser att homosexuella är ”haram”, alltså synd… att de är mindre värda. För att inte tala om all rasism som frodas! Du ska höra hur de afghanska männen pratar om svarta… Jag har hört många som inte vill umgås med etiopier, eritreaner, somalier, de menar att mörkhyade människor är smutsiga… De känner sig överlägsna. Klart att detta inte gäller alla, jag har haft en del killar som skött sig bra, men de är tyvärr inte så många. Kanske 1 på 10 som verkligen lyckats. Många killar är väldigt snälla och trevliga så länge allt går deras väg. Så länge det inte ställs krav på dem. Men så fort det blir minsta motgång tar det hus i… Man märker hierarkin, de äldsta killarna styr boendena med järnhand. De är aldrig med och städar, de lagar inte mat, de skickar de yngre att göra deras uppgifter…

– Det som är konstigt här i Sverige är att vi ger dessa killar så otroligt mycket, men det ställs inga krav på motprestation någonstans. Vi har tagit upp det i samtal med våra chefer, att om de inte går i skolan, varför ska vi då betala deras gymkort till exempel? Men inga chefer vågar ta tag i detta och ställa några krav. Enligt FN:s flyktingkonvention är det tydligt  hur många fel vi gör i Sverige. Du får inte lov att bete dig hur som helst i ditt värdland. Då mister du din flyktingstatus eller förlorar din rätt till asyl. Jag har suttit och läst detta på jobbet många gånger förstår du… Därför avskyr jag också felöversättningen ”alla människors lika värde”, för det är inte det som står.

Stefan har varit med om två brandtillbud.

– Båda gångerna var det ensamkommande boende själva som satte eld på sina boenden för att de varit missnöjda med ett beslut. De hade fått nej på sina krav. Vad gäller personalen på de här hemmen… De timanställda klarar sig bäst, de kan hoppa runt på olika boenden och behöver inte ta samma ansvar som fast anställd personal. Men många av de yngre, de som har kommit fulla med visioner och goda föresatser och vill väl, nyutexaminerade oerfarna socionomer… de klarar inte av att jobba kvar särskilt länge. De säger upp sig efter åtta månader, ett år… Detta var inte vad de tänkt sig, har jag fått höra många gånger.

 

Jag tackar Stefan och vi skiljs åt. Jag bestämmer mig för att även publicera två andra berättelser från personer som arbetat på hvb-hem. Ett av dem är från Nina Nordanskog, som publicerade sin text på Facebook för några veckor sedan. Jag återger här större delen av texten (jag har tagit mig friheten att rätta en del stavfel):

”Tänkte berätta lite, för er som är intresserade, om hur det går till på hemmen för ensamkommande då jag jobbat på tre stycken i tre olika städer, men slutade för att jag fick overklighetskänslor och aggressiva känslor inombords (som ni snart kommer att förstå). Dessa hem är klassade som hvb-hem med strikt tystnadsplikt på flera olika nivåer. Det gjorde att inte mycket läckte ut från början, men då avslutad personal började berätta om hur det gick till fick Sverige mer och mer upp ögonen för dessa hem. Jag började på mitt första hem 2010 och var med och öppnade det. Killarna kom i omgångar. När hemmet var fullt hade vi 12 killar som samtliga var mellan 20 och 35 enligt min beräkning och en del berättade självmant att de var äldre. Eller vad sägs om en 17-åring som pratar flytande engelska eller någon som har jobbat som kock i 4 år på en båt i Västindien. Mer o mer kröp det också fram att flera av killarna var från Iran, Pakistan o andra omliggande länder. Så inte undra på att de inte vill tillbaka till Afghanistan. De har ju inget där.

De här killarna drar sig inte för att bråka tills de får som de vill. De kastade muggar, stolar och andra möbler, rev ner saker från väggarna, sparkade sönder växter, satte på brandlarmet mitt i nätterna, slog ut fönster och förstörde dörrar och skåpsluckor i köket. Lagade mat mitt i nätterna och sprang i korridorerna och skrek. När man försökte lugna dem fick man ofta höra att man var rasist. De störde personalen med skit mitt i nätterna. En kille gick tom så långt att han spelade sjuk och fick oss att ringa ambulansen mitt i natten, som strax konstaterade att han inga fel hade. De skadade sig själva så att personalen fick köra dem till vårdcentralen eller sjukhuset. De rymde, rökte braj på rummen och vi fick springa och testa dem med jämna mellanrum. De kom hem senare än utegångstiden och skrek åt personalen. Ofta kände jag mig hotad, speciellt då de var fulla eller hade tagit andra droger. Sexuella påhopp är inte ovanliga för oss kvinnor. Jag hade en sådan personal efter mig. Han var från Afghanistan. Alla hade råd med cigg, märkeskläder (förmodligen stulna) o dyra mobiler. De kunde repa personalens bilar eller förstöra de fordon som var inköpta till boendet. Alla hade olika intressen som hemmet betalade och dit skulle de skjutsas och hämtas. Personalen på boendet var ofta underbemannad pga detta. De skulle en gång i veckan aktiveras med bio, teater, resor till fotbollsmatcher eller nöjen typ tivoli eller liknande. De fick chips och dricka till helgen. Speciell mat skulle serveras till Ramadan – svindyr sådan och de skulle vara uppe och äta och fira hela nätterna. Till vardags kunde de klaga på maten, kasta mat på väggarna eller slänga tallriken och bara gå. Personalen skulle städa upp detta. Samma gällde efter fredagsmyset med nötter, frön och annat skräp som låg över hela golvet. De grisade ner sina rum, men där fick de städa själva. Veckostädningen på boendet där de skulle delta var det alltid ett jäkla bråk om. De fick tvätta sina kläder själva, men städade sällan efter sig. De får psykolog, läkarvård o tandvård gratis. En tandläkare sa till mig att tänderna på en del ser ut som på 30-40 åringar. Jag sa att det nog beror på att de är i den åldern. De här killarna har det bättre än många svenska barn o tonåringar. Eftersom de får allt på boendet så skickar de hem pengar till sina familjer i andra länder. Ändå har flera av dem påstått att de saknar föräldrar o på så sätt fått ut efterlevandeskydd, som svenska barn får ut när en eller båda föräldrarna dör. Detta innebär att dessa lögnare kan få ut belopp på upp till 6000-7000 i månaden sammantaget. En del har t o m fru och barn som de lämnar i hemlandet.

När jag jobbade med detta kände jag mig som en slav mer eller mindre. Personalen skall städa, laga mat, handla allt som behövdes på boendet, dokumentera, skjutsa hit och dit o hålla reda på alla tider åt alla gällande skola, läkarbesök, tandläkare, träningstider…… Vi skall vara mammor/pappor, psykologer, slagpåsar, misshandelsoffer, telefonagenter, ha kontakt med tolkar inför samtal, samtal m skolan, boka tider med socialen o gode män….osv…..

På det sista hemmet jag jobbade 2015 hade vi 12 killar på boendet o 6 i träningslägenheter. När jag slutade hade vi 36 på boendet, 8 i en villa utanför byn (dit vi fick åka o jobba med egen bil, utan ersättning) o 10 i träningslägenheter. Köket var inte ens byggt för att laga mat åt alla dessa. Vi trollade med knäna. Personalomsättningen var enorm….. Jag gick in i väggen. Det var ett privat boende. De andra två var kommunala.

På det sista boendet fanns många afrikaner också. Alla de här killarna lever i en lögn om namn, ålder o var de kommer ifrån. Detta är psykiskt jobbigt för dem o går ofta ut över personalen. Hot om självmord är vanligt då de fått avslag på sina ansökningar. I början fick personalen även åka med till Migrationsverket, men den rollen har mer o mer fallit över på gode männen. Men är det en våldsam person måste personal följa med. Många privata boenden, gode män och andra har gjort sig en rejäl hacka på denna lukrativa människoindustri. För att inte tala om människosmugglare och alla advokatbyråer som sköter överklagningsärendena som såklart betalas av oss skattebetalare.”

För att ge ytterligare aspekter väljer jag även att publicera nedanstående mejl från ”Martin”, som inte vill framträda under eget namn, men som också vill dela med sig av sina erfarenheter:

”Jag har jobbat på ett kommunalt hvb-hem för ensamkommande flyktingbarn från våren 2012 till december 2014. Från Juni 2014 var jag anställd på heltid, dessförinnan vikariat. Jag arbetade i en kommun i södra Sverige. När jag först blev anställd som vikarie (på inringning) i verksamheten var jag oerhört glad att få arbeta med barn. Det visade sig inte finnas några barn där alls. Detta insåg jag efter mitt första arbetspass. De flesta män som var anvisade till boendet var helt klart mycket äldre än 18 år. En stor majoritet hade till och med gråa hår, men bedömdes vara ”16-18 år”. Under min tid på boendet fanns det ingen gräns för de ekonomiska förutsättningarna i verksamheten. ”Barnen” slog sönder det mesta i boendet när de ej fick som de ville och då kapitulerade ledningen, ”barnen” fick därför allt som de ville i slutändan. Detta påtalades givetvis av mig själv och ett fåtal andra sunda kollegor. Inget hände. Följande saker är exempel på sådant som köptes in pga detta:
– Hallallkött, svindyrt (15- 20 kg i veckan). Kyckling dög inte, ej vanligt kött heller.
– 5 gymkort
– 5 simkort på lokala badhuset.
– Totalt 7 tv-apparater ( de slogs sönder ofta)
– 8 st X-Box one (de slogs sönder med jämna mellanrum)
– 5 surfplattor som de fick låna all tid de befann sig i boendet.
– iPhones
– lycakort, för att ringa utlandssamtal. för 700 kr per månad/per individ. (Deras egna abonnemang är ej inräknat)
– busskort till varje individ (boendet låg enbart 1 km från stadens centrum).

”Barnen” fick inga konsekvenser på sitt beteende. Ena halvan av arbetsgruppen klarade ej av att hålla distans barnen utan tyckte så synd om dem att de totalt kapitulerade från sin yrkesroll. De blev de goda och vi andra de onda. Det var omöjligt att skapa struktur under de förutsättningarna. Många av mina kvinnliga kollegor utsattes regelbundet för sexuella trakasserier och hot samt våld av ”barnen”. Inget av detta polisanmäldes eller gick vidare med helt enkelt pga de utsatta inte ville anmäla, det var synd om ”barnen”. Det gick så långt att en kvinnlig kollega blev slagen i huvudet med ett hårt föremål med hjärnskakning som följd. Inga ”barn” genomgick hälsoundersökning förrän 8-10 månader efter ankomst pga köer till primärhälsan. Samtliga ungdomar hade grava tandproblem när de kom och fick således otaliga tandläkarbesök, de betalade inte en krona men hade till slut tänder som man bara kan drömma om. Det som fick allt att rinna över för min del var när jag och min kollega fick övermanna ett psykotisk barn som fått tag i en förskärare. Det var ren tur att ingen dog. Upprepade varningar om ”barnets” tillstånd rapporterades men ledningen gjorde absolut inget! Det tog två timmar innan Securitas kom och tre timmar innan polisen kom.”

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

 

 

 

 

 

 

Katerina Janouch
[email protected]