31 december, 2017 17:33

Jag har blivit ombedd att sammanställa mitt galna 2017 i ett slags återblick. En personlig bild av hur det varit, vad som hänt och hur Sverige förändrats. Åh, det är så mycket jag skulle kunna skriva, allt får inte plats, och vi måste alla förbereda oss för nyårsfirandet (kom ihåg att högermänniskor är snyggare än vänster ;), men jag har plockat några russin ur kakan och skapat en resa i en tidsmaskin som går 12 månader tillbaka. Spänn fast säkerhetsbältena – nu kör vi!

Januari

Den 9 januari förändrades mitt liv då jag berättade hur situationen i Sverige ser ut. Ramaskri! Rubriker! Desinformation! Självaste Löfven kände sig manad att gå ut och ta avstånd från ”ett mycket konstigt uttalande”.

Som om Sveriges statsminister aldrig hört talas om asylbedrägerier, poliskris, granatattacker, utanförskapsområden, terror-resor, hedersförtryck, misslyckad integration och slöseri med skattepengar. Vårdkris, skolkris, bostadsbrist, pensionärsfattigdom, gängkriminalitet, bilförlossningar och kvinnors otrygghet var förmodligen bara fria fantasier?

Det härliga drevet hjälpte mig att rensa telefonboken från människor som saknade ryggrad.

Jag krävde i samma veva att Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skulle avgå. (Han sitter fortfarande kvar).

 

Februari

En känd fotograf som tagit massor av pressbilder på mig genom åren vill inte längre fotografera mig då det skulle skada hennes anseende. Trist, men andra, modigare fotografer tar bilder på mig gratis. Jag medverkar i SVT Opinion ihop med Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg som envisas med att ingen gran brunnit i Sverige. Jag berättar för Anders att bortom hans medelklassliv brinner både bilar och hus dagligen. Anders sväljer och flackar med blicken.

Örebropolisen Peter Springare skriver sitt legendariska ”Jag är så jävla trött” och plötsligt får jag sällskap av en oerhört klok och modig man som ser vad som sker i Sverige och vågar säga det öppet. Naturligtvis blir han omedelbart rasiststämplad, precis som jag. Notering: Att bli rasiststämplad får 2017 anses som en kvalitetsstämpel. Det betyder nämligen att man vågar ha en egen mening och ärligt stå upp för att samhället blir allt mer urspårat.

Det bildas stödgrupper som heter ”Stå upp för…”. Jag får en egen. Den första utvecklas i en märklig riktning och jag lämnar den, men det skapas en ny och där blir jag kvar. Jag älskar min stödgrupp. Jaja, jag vet att vänsternissar också älskar att håna den men jag låter dem hållas. Varför skulle inte jag få ha några som håller på mig, när det offentliga samtalet urartat till regelrätt pajkastning där ingen längre bryr som fakta?

Mars

Som en del av motståndet mot det förljugna etablissemanget börjar jag skriva för Nyheter Idag. Jag får med mig Springare, och ihop med Chang Frick bildar vi en mjukare värme dit alla utstötta välkomnas med öppen famn.

Eftersom Piratförlaget vänder mig ryggen väljer jag att lämna dem efter 13 års samarbete och startar eget förlag, Palm Publishing. Jag åker på sightseeing i Rinkeby, med manlig eskort, och konstaterar att Sverige checkat ut här. Något även journalisten Tim Poole ser när han är på besök någon månad senare. Den schweiziske journalisten som intervjuar mig för tidningen Weltwoche skakar på huvudet och beskriver Rinkeby som läskigare än Harlem på 80-talet. ”Där såg man ju ghettot. Här förleds man att tro att det är välordnat om man bara ser på hyreshusen. Men bakom lurar utanförskapet och misären”.

April

En svart månad. Den första dödliga terrorattacken drabbar Stockholm och tar sex människors liv, lämnar ett antal skadade samt dödar en hund. Jag skriver fylld av vrede och sorg. Våra liv förändras för alltid. Att leva som vanligt är inte möjligt.

Trump yppar sina berömda ord ”last night in Sweden” vilket åter provocerar fram en våg av ansträngningar att putsa på den allt mer skamfilade Sverigebilden. Bland annat går arbetsmarknadsministern Ylva Johansson ut och ljuger skamlöst i BBC om att antalet sexbrott ”is goin down, down, down”.

Svensk mainstreammedia börjar allt mer likna en propagandacentral med uppgift att hålla det sovande folket i schack. Dissidenter smutskastas, förföljs och hotas. Arbetsgivare kontaktas och människor förlorar arbete och uppdrag. Men något börjar ändå hända, allt fler lämnar pk-lägret för att ansluta sig till dem som värnar demokrati.

Jag avbokas från en föreläsning i en skola. Efteråt mejlar en förälder och beklagar ”de politiskt korrekta galningarna” som styr med järnhand.

Fridolin gör ett utspel om fotboja på flyktingar, stick i stäv med f d partikamrat Romsons tårar hösten 2015.

Jag börjar min Sverigeresa i Uppsala. Efter en uppmärksammad gängvåldtäkt på en ung pojke åker jag dit för att prata med polis och väktare om problemen som eskalerat.

 

Maj

Läser korrektur på min kommande roman ”Vapendragerskan” och förbereder lansering av min webbtidning Katerina Magasin när min älskade mamma drabbas av hjärnblödning. Allt stannar av. Det blir dagar mellan liv och död. Mamma överlever, men är förlamad. Livet förändras drastiskt. Ändå lyckas jag sjösätta magasinet. Arbetet räddar mig från att helt bryta ihop.

Samtidigt förstår jag för första gången att jag är under anfall av censurnätverket #jagärhär, som systematiskt förstör kommentarsfält under mina Facebookinlägg.

18 maj gör jag en intervju med författaren och islamkritikern Ayaan Hirsi Ali.

Mitt mål är att försöka beskriva vad som pågår i Sverige, kanske för att visa dem som hävdar att jag ”ljugit” i tjeckisk teve att jag bara berättat en bråkdel av vad som pågår. Men jag vill också se med egna ögon. Jag vill resa runt och göra ett slags egen skildring i stil med Lubbe Nordströms ”Lort-Sverige”. Ett modernt ”no-go-Sverige” kanske? Att skildra den verklighet som verkar bannlyst från de etablerade tidningarnas plattformar. Varför får landets medborgare inte veta hela sanningen? Problem har aldrig lösts genom att de förnekats, det är historiskt bevisat. Ändå envisas svenska politiker och nu även media med att skönmåla, vinkla och tillrättalägga.

Det finns röster som kämpar emot. Människor som ser. Som varnat och fortsätter varna och säga ifrån. Som flaggat för att integrationsproblemen och dagtingandet med vår sekulära livsstil kan sluta otrevligt. Men rasiststämpeln kommer som ett brev på posten. Och folket i Sverige är rädda för att tycka olika. Det är farligt, man kan få sparken. Man blir mobbad, socialt stigmatiserad och betraktad som ”ond”. Konsensuskulturen är stark. Familjer hamnar i bråk, barndomsvänner vänder varandra ryggen. Själv är jag utsatt för en modern slags häxjakt där de digitala arenorna är moderna tidens offerbål och avrättningsplatser. Mobbning som kommer från vänstern accepteras. Nej, det finns inget som heter ”alla människors lika värde” i Sverige.

Jag förlorar några så kallade vänner, några etablerade författare. Man unfriendar på Facebook. Ber mig att lämna en mejlinglista. Jag vinner i gengäld många andras sympatier. De flesta av dem är det så kallade ”vanliga” folket som är trötta på mediernas lögner och politikernas förakt för deras verklighet. Människor hör av sig, skriver brev, skickar brev, presenter, pengar, blommor. Mejl, sms, privata meddelanden på Twitter och Instagram. Till och med gamla Tinderflörtar sänder emojihjärtan och det är inte för att de vill ha en till dejt.

Juni

Jag blir intervjuad i Expressen av Karin Sörbring, något som får vissa att undra varför Expressen upplåter plats åt ”högerextrema”.

Smutskastningen fungerar dock allt sämre och ekar allt tommare. Ingen orkar längre bry sig vad man läser och vad man länkar till. Folk tänker allt friare. Jag ger ut min roman ”Vapendragerskan” på mitt förlag Palm Publishing.

Jag intervjuar den avhoppade polisen ”Fredrik” om att statens våldsmonopol är farligt försvagat. Jag förklarar hur desinformation och propaganda kan skapas och se ut. Hur hjärntvätt av barn fungerar.

21 juni kommer en ny rapport från NOA, Polisens nationella operativa avdelning, som visar att Sveriges särskilt utsatta områden utökats med 8, från 15 till 23. Helt emot vad Dan Eliasson lovat om att återta kontrollen över dessa områden. Läsning av rapporten är dyster. Presskonferensen där Eliasson utbrister ”hjälp oss, hjälp oss” är ett legendariskt lågvattenmärke och underkänt för allt vad han åstadkommit. Ändå sitter jätteproppen Dan kvar.

Under sommaren eskalerar problemen med så kallade marockanska ”gatubarn” i Stockholms city (en poliskälla avslöjar att förvaret i Märsta är fullt och att de därför inte kan köra kriminella dit och att polis slösar kraft, tid och resurser på att vakta de kriminella unga männen som sedan ändå släpps fria.) Min killkompis som bor vid Medborgarplatsen går inte längre ut ensam i riktning mot moskén när mörkret faller. En kväll sitter vi på Babylon och ser skuggorna röra sig en bit ifrån oss. Detta är också Sverige: Den osynliga gränsen mellan en hipstertät bar full med trendiga, välmående mediamänniskor som värnar genusvetenskap och ett skriande utanförskap med droghandel, illegala vapen, smuts och våld mitt i hjärtat på Södermalm.

Juli

Jag jobbar vidare med intervjuer med poliser, väktare, p-vakt och andra. Jag granskar nätverket #jagärhär och dess kopplingar till SVT, främst för att nätverket får stöd av regeringen och kulturminister Alice Bah Kuhnke och får därmed stor makt att styra människors åsikter – en farlig utveckling. Jag skriver också kritiskt om feminismen, som jag anser har svikit kvinnorna och de utsatta flickorna.

Finns opartiska etablerade medier i Sverige? Public service har sedan länge lidit av mångfaldsbrist i sin rapportering, vilket man inte längre ens anstränger sig för att dölja. Det blir tydligt i samband med Jimmie Åkessons tal vid politikerveckan i Järvafältet, som Sveriges Radio ska dokumentera. I samband med detta rullas den märkliga angelägenheten med den berömda Jimmie=rasist-skylten i Sveriges Radios reportagebuss. Många, inklusive jag själv, spekulerar på sociala medier om vad som egentligen hände. Någon helt tillfredsställande förklaring får vi aldrig, men den berörda reportern tar en time out från offentligheten.

Europa skakas av nya vedervärdiga terrordåd under fastemånaden Ramadan. Manchester och Ariana Grande-konserten. Barcelona. Vi får åter se bilder av blodiga, dödade barn och vuxna. Bil i folkmassa. Tårar. Vrede. Men även relativisering från dem som gärna framställer terrorister som hyvens killar som gillade fotboll och var snälla mot sin mormor.

Transportstyrelseskandalen briserar.

Löfven håller presskonferens och lovar att skyddet för visselblåsare ska stärkas.

Jag skriver flera texter om Löfven.

Han får skylla sig själv.

Skyddet för visselblåsare stärks förstås inte ett dugg. Tvärtom känns det som om utfrysningen av oliktänkande i Sverige tilltar. När kommer svenska Glasnost?

Augusti

Det är en loj augustihelg och jag är på landet. Jag skojar med en vän om bilden på Dinamarca där hon sitter på trappan och vi skrattar. ”Haha mer effektivt än Tinder”. Ragga röster, sympatier, visa upp sig, what ever. Jag twittrar ”Trappan är mer effektiv än Tinder” och bifogar en bild som cirkulerar på nätet, med vänsterpolitikern Rossana Dinamarca sittande på Medborgarplatsens trappa ihop med afghanska män som fått avslag på sina asylansökningar.

Jag gillar att betrakta samhället med hjälp av min tjeckisk-judiska humor. Shit min farfar satt i koncentrationsläger! Min morfars syster mördades i Auschwitz gaskammare, och 15 personer i en annan del av släkten likaså, det yngsta barnet bara två år gammalt. Mina andra släktingar mördades av Stalin. Vi har skojat om både Hitler och Stalin och Lenin för det. Om Mao och om Mussolini. Vi skojade om Husak och Brezjnev och om vår emigration. Vi skojar för att överleva. Och jag anser att man måste få driva med politiker, i synnerhet när de försöker plocka billiga poänger. Dinamarca själv posar glatt i t-shirt där hon kränker andra, varför ska bara hennes humor vara godkänd? Feminister vill ha samma rättigheter som män, men då måste de också tåla att bli drivna med på samma sätt, annars är jämlikhet bara en godtycklig nick. Är kvinnor mesiga snöflingor? Får man inte skämta om det mesta och i synnerhet om sånt som faktiskt påverkar oss negativt? Ändå inser jag att Dinamarca är en människa av kött och blod som jag själv och känner att det jag skrev kanske var lite för elakt elakt. Hon kan ta illa vid sig och bli ledsen (ja, ni hör, kvinnor är känsliga varelser, även jag själv.)

Men trots att jag ber om ursäkt blåser det upp till storm. Ujuj, styv kuling blir strax orkan. Sociala medier kokar, Dinamarca själv eldar på duktigt, och då svarar jag med en käftsmäll i debatten. Catfighten slutar med att Dinamarca polisanmäler mig för förtal. Det är givetvis ett slag i luften, men det blir rubriker. Dinamarca njuter förstås av uppmärksamheten och ser till att vinna så många poänger hon kan. Well played, jag förstår att man utnyttjar varje tillfälle att slå till, och jag tackar för en god match. Jag får kicken från min plats i gruppen som jobbar mot våldtäkter på Viking Line och avbokas från bibblan i Ödeshög samt från bokkalaset i Ekenäs. Man kan inte vinna allt och jag beklagar att Viking Line i slutet av månaden vinstvarnar.

Jag borstar av mig krutröken och åker till Skåne för att föreläsa på Skarhult slott. Sen intervjuar jag Khalil från Sudan i Helsingborg. Han har jobbat med så kallade ”ensamkommande” på HVB hem i åtta år och är kritiskt till hur systemet systematiskt missbrukas.

Jan Guillou går till bitter gubb-attack mot mig i Aftonbladet. Well played där med, men förvånande med tanke på att han fjäskat för mig och försökt uppvakta mig i över tjugo års tid.

Min barnbok ”Så bråkar man och så blir man sams” kommer ut på Lava Förlag.

”Mamma, du är som Strindberg, säger en av mina söner. Han bråkade också med allt och alla.”

Ja, men tänk vad tråkigt livet skulle vara om alla bara höll sams! Då kunde man inte bli vänner efteråt. (Dinamarca och jag har ej rökt fredspipa än).

Ordet batikhäxa blir allt mer accepterat.

Ett terrordåd sker i Åbo i Finland. Två kvinnor dödas i knivattacken och åtta personer skadades, sex kvinnor och två män. Vii får lära oss att det är just unga flickor och kvinnor som är islamisternas måltavlor.

September

Jag blir avstängd från Facebook för första gången, i 24 timmar. Jagärhärs massanmälningar har äntligen gett resultat. Jag skaffar konto på vk och noterar att vi är fler som ogillar åsiktskontrollen. Sverige får en ny skandal: Polygamisten i Nacka. Jag skriver förstås. Det är ett tacksamt ämne för en författare och en underbar skrattspegel av det svenska bidragssamhällets misslyckande. Rubriken blir ”Nyskilda polygamifruar: Barnfria veckor och Tinderdejter”

Jag deltar inte på Bokmässan men följer demonstrationerna med oro. Sorgligt att polariseringen gått så långt så extremgrupperingar växer fram. Jag börjar skriva min reportageserie ”Svenska våldtäkter”.

Min barnbok ”Ingrid och Ivar på badhuset” kommer ut – ironiskt nog, då många flickor och pojkar numera inte kan gå på badhus tillsammans i det feministiska Sverige.

Den norska ministern Sylvi Listaug kommer till Sverige. Vår migrationsminister Helen Fritzon vägrar träffa henne. Uttrycket ”Det svenska tillstandet” myntas. Stockholms borgmästare Karin Wanngård beskriver Rinkeby som ett underbart område. Jag tycker Sverige borde be Norge om hjälp istället för att gömma sig.

Känslan av att vi lever i en fars tilltar alltmer.

Oktober

Jag föreläser i Göteborg i privat regi. Det är en udda upplevelser, som om vi möts i förbudstidens slutna rum, hemliga sällskap bortom maktens vakande ögon. En känsla av motståndsrörelse växer fram.

Jag blir utslängd från Facebook för andra gången, nu i 72 timmar, för att jag publicerat ”PK-parlören” med en olämplig illustration till.

#metoo börjar rullas upp i medierna.

En privatperson, Patrik Jonasson, gör en egen studie om sexbrott där han visar att 90% av gruppvåldtäkter i Sverige begås av män med utomeuropeisk härkomst.

Jag skriver en text om att de som kallat oss rasist borde be om ursäkt.

Det blir även en resa till Örebro där jag gör en lång intervju med Peter Springare. Han är djupt bekymrad. De kriminella flyttar fram sina positioner. Sprängningar av polisstationer och det ökade våldet mot polisen i stort är ett tydligt tecken på en mycket allvarlig utveckling, samtidigt som man i media förskönar och ägnar sig åt Bagdad Bob-retorik kring det som sker. ”Man går ut och säger att man har full kontroll. Men det är precis tvärtom, vi har tappat kontrollen”. Han är även starkt kritisk till hur Dan Eliasson manipulerar statistik och önskar att debatten blev friare och ärligare. I en exklusiv intervju för Katerina Magasin berättar han om livet åtta månader efter ”jag är så jävla trött” – och hur han anser att landets problem kan börja lösas.

November

Skjutningar, mord, våldtäkter, bränder, hot mot polis, attacker mot blåljuspersonal är vardagsmat i tidningarna. Jag blir inbjuden att debattera Sverigebilden i Expressen-teve mot Göran Greider. Göran verkar trött, uppgiven. Han hävdar att vi får bättre ordning på Sverige genom kvotering. Se hela debatten här. 

Jag börjar också skriva om mansrollen. Gentlemannen. Vart har vi gått vilse? Varför har vi arga vita män? Varför har vi tillåtit våra hjärnor tas över av flummet som upphöjts till vetenskap fast det bara är en massa lull, nämligen genusvetenskap? Med detta fanstygs hjälp skadar vi hela generationer av barn och unga. Jag intervjuar Alexander Bard, som inte viker en tum när politiskt korrekta blodhundar vill slita honom i stycken. ”Genusäktenskap är ett rent helvete” blir den legendariska rubriken.

#metoo skördar många offer. En av dem är det socialdemokratiska stadsbyggnads- och kulturborgarrådet  Roger Mogert, som några veckor tidigare gjort ett magplask deluxe-utspel om att kritiken mot stök på bibliotek är främlingsfientligt. Nu vittnar en handfull kvinnor om att  Mogert utnyttjat sin maktposition för att flörta och komma i kontakt och bete sig allmänt olämpligt. Sociala medier töms samtidigt på förgrundsgestalter inom vänstern som mobbat, hånat och drevat. Många kända vänstermän försvinner från den offentliga debatten. Metoo är ett slags reningsverk från självförhärligande grabbgäng som äcklat sig med kvinnor och kommit undan med det. Men pöbeljustisen är ett monster. Även oskyldiga fälls, mobben är hysterisk. Oskyldiga blandas med skyldiga och även ingen urgammal oförrätt är för liten för att dras upp på en löpsedel. Karriärer släcks. Tv-tablåer rensas. Kända röster försvinner. Martin Timell, Lasse Kronér, Lotta Brommé, Soran Ismail, Anders Timell, teaterchefer, politiker, pampar, huvudena rullar i sällan skådad fart.

December

Åh denna eländiga månad. Pocketshop-gate, sabotage av min bil, inte bara en utan två gånger, Trump, Jerusalem, antisemitism, Margot Wallströms skamliga beteende, Bechir Rabanis tragiska död…

Jag gör uppmärksammade reportage i Ronneby som skakar om halva Blekinge. Alla vet om problemen men vill helst sopa skiten under mattan, som man brukar i den humanitära stormakten Sverige.

Sen emigrerar jag temporärt till Prag. Måste ta hand om mamma och pappa. Familjen är viktigast.

Jag hedrar också farfar med en tatuering. Den har jag tänkt göra länge. Min supercoola farfar som var överläkare men även koncentrationsfånge i Auschwitz. Siffran 101791 fanns tatuerad på hans arm som ett fruktansvärt minne av tiden som politisk fånge (kommunist). Jag tar tillbaka siffran nu, farfar. De vinner inte. Nazister kan aldrig vinna. Varje gång jag ser den där jävla siffran tänker jag på dig. Och många kommer fråga vad den betyder, och då kommer jag få berätta. Om en farfar jag aldrig lärde känna, men som alltid varit en av de viktigaste människorna i mitt liv. En älskad släkting som dog alldeles för tidigt, men som jag vet att jag en dag får möta igen.

Polariseringen i Sverige eskalerar. Fyra brutala gängvåldtäkter i Malmö på en månad. Unga kvinnor är offer. Det är krig mot flickorna, kvinnorna, jihadvåldtäkter är terror, förstår ni inte? Det är en gängvåldtäkt på hela Sverige, på vår själ, på våra värderingar. På vårt älskade land. Det är terror i sin vidrigaste, lägst stående form. Men Dan Eliasson sitter kvar, jätteproppen som gynnar kriminalitet och våld, som offrar kvinnors liv, som förnedrar allt som är värdigt och värt något i ett land som tills för några år sedan fortfarande fungerade hyfsat.

En polisbil sprängs utanför polisstation i Malmö.

Finansministern Magdalena ”Magdad-Bob” Andersson bekräftat i Dagens Nyheter det jag sagt i min tjeckiska intervju vid årets början. Hon får mothugg förstås, men inte av Stefan Löfvén. Han säger inte att det är ett ”konstigt uttalande”. Han säger faktiskt ingenting alls. Inte ett ljud om allt jag lyckats få ner i en liten ruta. Stefan, du kunde ju säga något om mig, en simpel liten författare! Kan du inte göra ett litet uttalande om hur vi ska ha det i Sverige framöver? Eller – kanske – konstatera att det jag sa i januari 2017 var ganska korrekt?

Aftonbladets Anders Lindberg skrev i november 2015 en ledare med rubriken ”Malmö har blivit vårt skyltfönster”.

Så sant det blivit 2017! Det är gängvåldtäkter, sprängda polisbilar och rop ”död åt judar” som den humanitära stormakten visar upp numera, och världen förfasas. 2017 slutar nattsvart, med svensk medias feghet, inga signalement lämnas ut på våldtäktsmän som jagar likt galna rovdjur i gäng, ingen skriver heller vettigt om de nyss uppflammande protesterna i Iran som handlar om att många kvinnor fått nog av mullornas förtryck.

Käraste Sverige, jag är förtvivlad, och besviken, jag är så ledsen för att det är så här, jag önskar det hade varit annorlunda. Jag önskar det av hela mitt hjärta för jag älskar dig Sverige och svenska folket, av alla ursprung, så mycket att det gör ont.

Men jag vet samtidigt att det måste bli mörkare ändå innan det blir ljusare igen.

Gott slut på er.

Och Gott Nytt 2018. Jag hoppas detta är året som kommer göra skillnad.

Min bok är nästan klar nu.

”Bilden av Sverige” kommer våren 2018.

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

Katerina Janouch
[email protected]