18 juni, 2017 20:07

Det blev en dag på landet, i högt gräs, maskrosor och så ett besök på ett övergivet lantställe som tillhör mina föräldrar och som ligger bara ett stenkast från vårt…

Jag gick ner till deras stuga med blandade känslor. Vet ju hur mycket de älskar att vara där i sin lilla trädgård där de stora stenarna som avgränsar trädgården påminner om valkroppar som strandat mitt i gräsmattan intill skogsbrynet. Vet hur mamma alltid gläder sig åt våren och att det snart ska bli dags att sätta dill, persilja, sallad och lök, kanske lite brytbönor och potatis. Jag vet hur mycket pappa njuter av sin eftermiddagssiesta på baksidan, medan de magra björkarna viskar med sina små löv i brisen.

Jag gick ner till deras stuga, lite rädd för hur det skulle vara, nu när gardinerna är fördragna och den gula björkpollen ligger likt ett tunt orört damm över verandan där ingen sitter.

Och ja, det gör ont, det sorgligaste är att de inte får den här sommaren på landet som de längtat så mycket efter, att de inte får tillbringa den tillsammans här. Rhododendronen blommar, likgiltig för att ingen får beundra dess ljuslila prakt där den hukar på berget. Sorgligast är ändå de två morgonrockarna som hänger på kroken bakom sovrumsdörren, liksom utlämnade åt varandra, en ljusblå – mammas – och en mörkblå – pappas… som två tysta väsen hänger de där intill varandra, för alltid tillsammans, två vittnen om att den här sommaren inte blev som någon av oss tänkt.

Jag måste klippa gräsmattan, tänker jag och försöker mota bort vemodet med praktiskt tänkande. På baksidan är det fullt med tusenskönor i det höga gräset, mamma ber alltid den som klipper att spara dem. Rosornas knoppar är ännu slutna, och på framsidan saknas sommarblommorna som mamma alltid brukar ställa på den lilla bänken av trä.

Ingen har planterat krasse i den lilla rabatten vid trädäcket.

Ingen kommer plocka vinbären som ännu bara är små hårda gröna kulor.

Huset är så sorgset, så avvaktande.

Jag drar fram gräsklipparen och sticker ner fötterna i pappas enorma gummistövlar, men gräsklipparen går inte igång och jag ger upp och slår mig istället ner på verandan och stirrar mot glasdörren, jag ser mamma, hur hon kommer ut och ler och har en gryta i händerna. Pappa slår sig ner under parasollet och berättar att han varit nere vid bryggan och doppat sig, och mamma faller honom i talet, vattnet var skönt, nästan tjugotvå grader. Deras badkläder hänger på tork i solen och runtomkring oss susar tallarna och skatorna skriker där de flyger över våra huvuden.

Åh, mamma. Åh, pappa.

Här sitter jag utan er och önskar ni var här.

 

Men jag får rycka upp mig. Mamma får vård i Tjeckien, likaså pappa, de är i goda händer, och jag får skjuta mina känslor åt sidan. Jag får försöka få liv i gräsklipparen och sedan ska jag se till att det lilla huset vid skogsbrynet får sig en liten uppryckning.

Vårt eget landställe då? Gräset är högt där med. Maskrosorna löper amok med sina hundratals fjuniga huvuden, och jag ser en fästing krypa på min arm. Lusthuset har blivit anfrätt av vintern och växthusets glasskivor har spruckit, men syrénerna blommar vita och mörkt lila och det doftar gott av hägg och kaprifol. Solen värmer och jag rensar ogräs utan en tråd på kroppen. När fingrarna möter jorden känner jag något som påminner om tröst.

 

Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag tas tacksamt emot via swisch på 0733289122. Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand. 

 

Katerina Janouch
[email protected]