2 augusti, 2017 08:22

Det här är till dig, du som just nu i det här nuet ser saker du hoppats slippa se, saker du inte insett du skulle vara med om trots att du hört andra som gått före dig. Till dig som är med i en osynlig gemenskap, en gemenskap som inte har några glossiga magasin och ganska få böcker där du kan identifiera dig med huvudpersonerna. Till dig som kämpar med det omvända föräldraskapet, att bli mor och far åt dina egna föräldrar.

Att våra nära och kära, de en gång okuvliga gudarna, ska bli gamla och skröpliga är intet nytt. Ändå är det ofta ett slags överraskning när så sker, antingen stillsam eller mer brutal sådan, rentav en chock. Att deras rörelsefrihet beskärs, att sinnet grumlas. Att de blir sjuka, hjälplösa. Att de har ont. Att de lider så. Där står du, kanske den enda medmänniska de har. Det är sånt som hör livet till men som ingen riktigt förbereder oss på, och även om vi förbereds så kan vi inte helt och hållet förstå, inte förrän vi själva drabbas.

Ändå är det sånt vi måste bära med oss, för det är så livet är. Vi värjer oss in i det sista för det är så oåterkalleligt och så outsägligt sorgligt. För i den där ålderdomsspegeln ser vi oss själva, vi ser våra avtryck i det som sker, vi ser vår egen skugga växa och följa oss och det är något vi alla till slut ställs inför, om vi finns kvar så länge. ”Man borde städa ur sina papper så man inte lämnar röran efter sig” sa min bror, och jag tänker att det är livets parentes, dessa lösa kvitton och anteckningar och handväskor med småmynt som inte längre gäller och som vi lämnar efter oss när vi glömt. Slitna skor och gamla aftonklänningar, någon tub med uttorkad kräm i och ögonskuggor som smular sig. Vindsförråd fulla med lådor där man stuvat in barnens dagisteckningar och affischer man inte längre vill ha på väggarna. Källare med möbler man inte haft hjärta att slänga. Landställen som doftar fallfrukt och torkat gräs och hammockar med rostiga kedjor. Malätna pälsar och gistna gummistövlar. Kanske pengar på banken på något glömt konto.

Det här är till dig som precis som jag just nu bär dina gamla föräldrar på dina händer. Till dig som nästan nyss oroat dig klart över dina småbarn och som nu fått andra att ta hand om och oroa dig för, de människor som förr tagit hand om dig men som plötsligt inte kan ta hand om vare sig dig eller sig själva och som nu är utlämnade åt dig och din tid, din ork, din välvilja. De där starka armarna som burit dig och som kramat dig, famnar varma och doftande av nybakat bröd. Eller kanske inte bröd eller ens bullar, kanske bara hämtpizza i kartong eller något ännu mer osentimentalt, men de som varit dina närmaste människor. Din flock, ditt ursprung, dina rötter. De som bott med dig i samma lägenhet och sett dig morgon som kväll, som badat dig och klätt dig i pyjamas och tålmodigt lyssnat på ditt tjat om att du vill ha en hund eller en katt. Det här är till dig som vårdats och älskats och givits en uppväxt. Till dig som nu har en sista utpost kärlek kvar att ge, ett kedjebrev som gått varvet runt och nu är tillbaka hos avsändaren. Kanske har ni bråkat och du har stört dig, suckat över hur hopplösa dina föräldrar är som inte förstår dig. Du har gått upp på ditt rum och smällt igen dörren och förbannat de där två, eller en, som gett dig livet men som nu beter sig idiotiskt. I ungdomlig revoltanda har du packat din väska och kapat navelsträngen för att ge dig ut i världen.

Det här är till dig som nu står på tröskeln till en resa du inte varit på förut, men dit du tvingas ut vare sig du vill eller ej. Du kan vara lika oförberedd som jag. Det är som sagt inget glossiga magasin ägnar bildreportage åt, hur en skröplig kropp sätts på ett bäcken och de stora blöjpaketen är varken charmiga eller skojiga. Kanske för att samhället som vi lever i skiljer oss åt, generationer möts inte lika ofta som förr. Kanske för att samhället har panisk rädsla för slutstationen, det nakna, det fula. Vi stänger in de gamla, avlägsnar dem från offentligheten. De får ofta tillbringa sina sista år på hem, stirrandes på ett akvarium i dagrummet. Jag har varit i dessa dagrum, jag har sett de ensamma gamla. Det är inte heller dem det skrivs om i veckopressen där någon lyckligt lottad dam utbrister att det är härligt att åldras.

Det här är till dig som får vara med. Till dig som är behövd. Inte lustfyllt behövd, utan mer förtvivlat. Du ser händerna, de en gång starka, nu utan styrsel. Bleka rynkiga händer med bruna fläckar på, som darrande griper efter dig, beröring som är som vatten till en törstande. Ögon som bara vagt påminner om de klara bestämda blickarna du en gång fått, kanske när ni i stridens hetta tjafsat om något oväsentligt. Det här är till dig, till oss. Vi som nu halas in med samma navelsträng, den som aldrig kapats helt, den som funnits där som en osynlig silvertråd. En kärlekens tråd. Det finns ingen mamma att ringa till, ingen att beklaga sig för, hon som alltid funnits där och lyssnat är inte kvar i den skepnad du känner till, kanske hör hon inte, kanske förstår hon inte. Hon som aldrig sa nej, hon som gav och gav och gav tills det inte fanns något kvar att ge, kanske slet hon ut sig för din skull. Pappa, stark och modig, tuff, en barndomshjälte. Nu med ett sinne som försvinner, en stapplande gång, ögon som ser allt sämre, inga glasögon funkar. Det här är till dig som blir förälder en andra gång, som ser livet i all den skröplighet som ålderdom och sjukdom är, där ingen värdighet finns kvar, bara människor som återvänder till en barndom, men utan den mjuka rosiga kropp som är det lilla barnets. Det är hud som flagnar och hår som är vitt och sprött, som faller av, som lämnar kala fläckar efter sig, det är alla kroppens funktioner som måste tas om hand av andra. Det är smärta och rädsla och ångest och gråt, det är förvirring och demens och ensamhet och upprepningar. Det är depression och självömkan och krav, det är gnäll och ibland ilska och aggression, det är vanmakt och förtvivlan och självhat. Det är inte bara rara harmlösa gamlingar, utan också sådana som tjatar och irriterar och ifrågasätter, som ältar samma saker, som ställer samma frågor, om och om igen, som glömmer svaren de får två minuter efter att de hört dem. Du vet att du inte ska bli arg men kanske behöver du gå ut där ingen hör dig och avreagera dig. Det är demens som kan driva till vansinne och blickar som utbyts er andra emellan. Det är skuld för att du inte räcker till och för att du reagerar som du gör. Det är liggsår och lukter och praktiska frågeställningar om vem som ska göra vad. Det är sorg och saknad och minnesbilder av ett förflutet som nyss var.

Det är min vackra mamma med sitt korpsvarta hår och sina eldiga mörka ögon. Det är min coola pappa som aldrig varit rädd, en pappa i slängig mockakavaj som lyssnade på Bob Dylan och forskade om atomer. Det är kvällar med vänner och fest och vi barn som somnade i soffor. Det är bilresor ner till Europa och pappa vid ratten, ner till havet i Italien och två människor som älskade varandra väldigt mycket.

Det här till dig som tittar på gamla foton och ser dem, de här människorna som gav dig livet och som tog hand om dig. De här människorna som nu är utlämnade åt dig, som griper efter dina händer och ber dig stanna kvar, snälla gå inte, hjälp mig härifrån, maten här smakar ingenting. Det är nattlinnet som är öppet i ryggen och rullatorn som står vid väggen. Det här är handikappanpassning och hemtjänst och främmande händer som klär av och på, som tvättar och vårdar, som ibland är mjuka och ibland hårda. Det är nya människor som gör entré i ditt liv, och i deras, människor som har betalt för att göra sånt som måste göras.

Det här är till dig, till er som vet vad jag pratar om. Till oss. Jag ser dig, er, jag ser oss. Vi pratar inte om det så mycket, vi har inte så många reportage där vi kan identifiera oss i detta andra föräldraskap, men det finns där, och när det kommer väldigt plötsligt, det här nya, annorlunda, så kan man tvingas stanna upp med en akut känsla av överväldigande sorg i bröstet. En våg av liksom allt man någonsin varit med om, skratten, middagarna, somrarna, promenaderna, bråken, de med, meningsskiljaktigheterna, ovanorna, sånt man retade sig på och sånt man älskade. Tryggheten. Pussarna och kramarna godnatt. Jularna och telefonsamtalen och vykorten. Det första barnbarnet man gav dem. Glädjen. Allt man tog för givet. Kärleken. Framför allt den.

Det här är till dig. Jag ser dig och jag tänker på dig och jag tänker att du måste vara väldigt stark, precis som jag. Jag vet vad du går igenom. Jag vill bara säga det. Jag tänker på dig, och jag vet hur tufft det är. Oron. Osäkerheten. Ovissheten. Och samtidigt vet man redan det mesta på förhand, trots att man verkligen inte vet allt, och tur är väl det.

Det här är till dig.

**********

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnumret). Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3

 

 

Katerina Janouch
[email protected]