23 augusti, 2017 08:01

Mitt förslag för att börja skapa ett sundare debattklimat där alla kan uttrycka sina åsikter, till skillnad från hur det är i en stat där yttrandefrihet och tryckfrihet bara finns på pappret, är att alla från och med nu börjar säga precis vad de tycker och tänker. Argumentet ”jag är rädd att förlora jobbet” kommer aldrig kunna appliceras när många säger ifrån. Man kan faktiskt inte avskeda varenda kotte, särskilt inte i branscher där det råder personalbrist. Ett liv i lögn är dessutom ganska värdelöst. Det är dags att klä av sig den där kontraproduktiva ängsligheten.

 

Jag får så många brev nuförtiden. De bara drösar in via alla kanaler. Många av dem handlar om att människor tackar mig för att jag säger det många tänker men inte vågar säga högt och att jag inte backar. De uttrycker en längtan efter att göra detsamma – men skriver samtidigt att de inte vågar. Av rädsla för att förlora jobbet, vännerna, sin sociala position. Det är faktiskt riktigt sorgligt och skrämmande hur lamt Sverige blivit (i harmoniska tider märks sådant här inte på samma sätt). Jag har gått och tänkt på det ett tag. Hur skadligt det är för samhällsutvecklingen, hur svårt det blir att åtgärda problem om man aldrig talar klarspråk. I slutänden blir vi alla lidande. Jag brukar jämföra med en alkoholistfamilj eftersom jag har erfarenhet av ett liv i en sådan, hur dåligt alla mår av lögnerna och skådespelen, men att det ofta finns någon där som vill att fasaderna upprätthålls, som viftar bort obehagliga sanningar med att ”nä nu får jag huvudvärk” och ”kan vi inte tala om något trevligt”.

Jag lyssnade på presskonferensen med Stefan Löfven när han talade den 24 juli när skandalen med Transportstyrelsen uppdagats och han hade hållit sig undan ett tag. I sitt direktsända tal sa han att vi behöver fler visselblåsare och att de ska skyddas. Han uppmanade folk till att säga ifrån när de ser missförhållanden. Att de ska öppna munnen. Jag la särskilt märke till just de orden. De kom i slutet av hans anförande.

Det jag skriver nu gäller dock inte bara situationer där något gått riktigt käpprätt åt skogen, alltså allvarliga brister som måste påpekas. Jag vill peka på den delen av den faktiskt rätt svenska kulturen att sitta tyst och bita ihop och vrida händerna under bordet (inte i ett handhjärta utan i en frustrerad gest). Att hålla med fast man tycker något annat. Jag minns till exempel alla föräldramöten på förskolan då man inte vågade visa sitt missnöje med något påbud. Det krävdes att en person sa ifrån för att alla de andra skulle följa efter. Det kändes så tydligt att ingen ville vara först med att ”förstöra” den trevliga ”hålla-med-varandra-om-allt”-stämningen…

Det är dags att klä av sig den där kontraproduktiva ängsligheten. Mitt förslag för att börja skapa ett sundare debattklimat där alla kan uttrycka sina åsikter, till skillnad hur det är i en stat där yttrandefrihet och tryckfrihet bara finns på pappret, är att alla från och med nu börjar säga precis vad de tycker och tänker. Argumentet ”jag är rädd att förlora jobbet” kommer aldrig kunna appliceras när många säger ifrån.

Ska man sparka varenda missnöjd polis? (Flykten från polisen är omfattande och alarmerande). Barnmorska? (Det råder stor brist på barnmorskor) Sjuksköterska? (Det råder brist på sjuksköterskor) Lärare? (Det råder enorm lärarbrist, man räknar med att det kommer sakas 6000 lärare – länk). Personal inom socialtjänsten? (Det är inte direkt rusning till dessa platser). Kock? (Ont om kockar). Listan kan göras lång på yrken där en arbetsgivare knappast har råd att godtyckligt avskeda sina anställda. Och skulle så ske är det bara att komma med det populära motargumentet ”alla människors lika värde” som idag används lika flitigt som paraplyer vid regn. Faktiskt är det ett utmärkt argument då man blir ansatt av dem som anser sig ha något slags moraliskt monopol på samtidsbeskrivningen. ”Vad menar du, är jag mindre värd för att mina åsikter skiljer sig från dina? Står du inte upp för alla människors lika värde?” Det är även dags att börja pröva dessa frågeställningar rent juridiskt. Vid misstanke om att man diskriminerats, särbehandlats eller trakasserats på grund av de åsikter man har anser jag att en anställd bör se till att sånt får rättsliga påföljder. Det är inte du som ska förklara sig – det är arbetsgivaren. Låt dem försöka avskeda dig! Det finns fackföreningar av en anledning, och det är att skydda individer mot arbetsgivare. Jag tror vi kommer få se fler fall där både visselblåsare men även individer med uppfattningar från konsensus kan komma att prövas juridiskt.

Har Sverige verkligen sann yttrandefrihet? Yttrandefrihet är nämligen rätten att inte behöva tycka som alla andra, även om åsikten ogillas av majoriteten.

Det är viktigt att säga ifrån också då kränkande epitet används. Både i verkliga livet en även i sociala medier. De som försvarar en osann och starkt förskönad beskrivning av verkligheten (trots dagliga rapporter om allvarliga samhällsproblem som stenkastning mot blåljuspersonal, attacker mot landets sjukhus, gängvåldtäkter, kvinnors otrygghet, brinnande bilar, nedlagda brottsutredningar, tusentals jihadister på drift i landet, illegala invandrare som begår brott och som polis står maktlös inför vilket skadar laglydiga medborgare, terrordåd i centrala Stockholm, listan kan göras lång) med dumheter som att Sverige aldrig varit tryggare har sällan fakta att komma med, däremot känslomässiga argument där de försöker få tyst på sin meningsmotståndare med ord som ”brun”, ”rasist”, ”fascist”, ”nazist”, ”främlingsfientlig” och annat som givetvis upplevs djupt obehagligt för den som blir utsatt. Det här är en välkänd taktik som det gäller att säga ifrån mot. Acceptera aldrig att kallas rasist då du vill något så grundläggande som till exempel att lagar följs och att vi ska stå lika inför lagen.

I sociala sammanhang kan det förstås vara svårare. Dagligen trillar det även in brev där människor vittnar om att de förlorar vänner och även blir osams med nära familjemedlemmar när de börjat diskutera politik. Sverige står verkligen inte enat utan samhället är splittrat i viktiga frågor, framför allt då hur bilden av vårt land ser ut och vad vi kan eller vill göra åt problemen (det finns alltså fortfarande de som förnekar att problem finns). Även där gäller det att stå på sig och med fakta belägga sina argument. Det kan vara tålamodsprövande, men ge inte upp. Som i föräldraskapet är den så kallade ”papegojmetoden” effektiv. Även om mottagaren av budskapet stänger sinnet hör vederbörande vad du säger. Kanske väcker dina ord eftertanke när vederbörande sitter ensam på kammaren, scrollar nyhetsflödet och möts av rubriker som bekräftar vad du sagt. Fakta är svåra att säga emot. Läs därför på så att dina argument håller. Ha gärna siffror till hands, och källor! De som får huvudvärk av sanningen vill gärna ha källor, så servera dem vänligt och sakligt. Jag rekommenderar att inte gå till överdrift och börja slänga ur sig hatiska överdrivna klichéer (ibland lätt hänt då man blir provocerad) utan behåll lugnet. Upprepa att du står upp för alla människors lika värde och därför mår dåligt när människor far illa – och fråga din samtalspartner om han eller hon gör skillnad på folk och folk.

Apropå livet i missbruksfamilj: Jag har själv varit i livssituationer då jag förnekat fakta. Till exempel då jag själv levde med en alkoholist och narkoman. Som medberoende ljög jag för alla om hur bra vi hade det i familjen när vårt liv i själva verket var ett helvete på många olika sätt. Jag byggde fasader med välklädda barn, fint möblerat hem och framgång i mitt yrkesliv. Bara tanken på att någon skulle få veta hur det verkligen stod till fick mig att må illa och jag trodde fullt och fast att problemen skulle försvinna, eller i alla fall minska, om jag höll fasaden. Jag var rädd för att folk skulle döma mig. Jag var rädd för en massa olika saker. Men till slut gick det inte längre, det kokade över. Jag gick in i väggen med mina lögner. Jag minns mycket väl hur jag en dag sa, högt och tydligt ”min man är alkoholist”. Det krävdes en hel del för att uttala de orden och medförde till en början ångest. Efter första gången gick det lättare. Till slut blev det helt naturligt. Jag började till och med gilla det. Och det öppnade en fördämning, när jag väl började säga sanningen om mitt liv följde andra efter. Svensken behöver många gånger en dörröppnare. Jag har tagit på mig rollen förr, det är inte helt bekvämt men ibland har man inget val. Jag tänker aldrig mer hålla tyst, oavsett vilka som säger fula saker till mig. I slutänden blir det alltid bra. Händer sträcks ut. Andra börjar räta på ryggen. Människor hjälps åt. Många är kloka. Mitt liv blev så mycket bättre när jag slutade ljuga.

Jag får också många brev där folk tackar mig för mitt mod, men en ensam människa kan inte stå ensam i längden. Det största modet krossas av tystnad och fortsatta lögner. I längden måste kraft samlas, många små röster måste förenas till en mäktig stämma. En ensam individ, oavsett hur känd eller kaxig hon är, kan avfärdas och tigas ihjäl. Men många missnöjda, ilskna, irriterade kan inte sopas under mattan. Berget som finns under den där mattan är redan så stort att det inte går att täcka över.

Vad finns att förlora? Vem vill leva i en fasadvärld? Vill ni verkligen förändra situationen eller vill ni fortsätta muttra missnöjt och kriga i kommentarsfälten på Facebook? Jag är ingen Jeanne d’Arc (som en mejlskrivare kallade mig), jag är bara en enkel mamma som ibland är för stor i käften för mitt eget bästa. Det är bekvämt att se hur en kändis blir drevad mot av etablissemanget, att man i smyg njuter av att det inte är man själv som står där vid bålet mitt på torget men i slutänden är detta frågor som är mycket större än ett käbbel mellan mig och någon marginell politiker. Det är inte underhållning. Det är mitt liv och det är även ditt liv. Så, våga säga ifrån om du gillar att jag inte håller tyst. Öppna munnen, lätta på trycket. Stå för dina åsikter. Kunde en alkoholisthustru bita huvudet av skammen och gå ut offentligt med en familjebyk full av hemligheter som jag gjorde i boken Anhörig (som för övrigt kommer ut i ny, uppdaterad version i höst!) så kan du. Liten flamma tänder stor eld. Det är faktiskt underbart att säga ifrån, att vara ärlig, att vägra backa. Vår egen statsminister efterlyste fler visselblåsare, kom ihåg det. Den förljugne blir sällan ihågkommen som en hjälte. Det förljugna håller på att krackelera, precis som muren en gång föll runt Berlin.

*******

Jag är på väg till Skåne för att föreläsa och göra reportage i nästa vecka. Har du något att berätta? Mejla mig gärna! Svarar så gott jag kan.

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3

 

 

 

Katerina Janouch
[email protected]