21 oktober, 2017 10:21

Lojaliteten kvällstidningarnas journalister emellan är så stark att man offrar våldtagna kvinnor hellre än att erkänna att det råder ett utbrett mansgriseri i de egna leden. Man använder sig av #metoo för att sälja skvaller om andra, men vägrar städa upp sin egen byk. När kommer de självrannsakande artiklarna om svinerierna på de egna redaktionerna och ett erkännande om den egna ruttna kvinnosynen som möjliggörs av de egna ledens tystnad?Jag vill se en artikel av en kvällstidningsman som öppet berättar om hur rutten kvinnosyn han och hans kollegor har och hur han aktivt tänker jobba för att förändra detta.

Det är i princip bara kvinnor som ryckt ut till anklagande förövarens försvar på kvällstidningarnas egna sidor och i SVT. Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén, Aftonbladets ledarskribent Lena Mellin och Expressens kulturchef Karin Olsson har samtliga skrivit heta försvarstal för kvällstidningsmurvlarna och medarbetarna som misstänks för sexualbrott och grisiga övergrepp. Det är plågsamt och pinsamt att läsa dessa drapor som ekar så falskt och tomt och påvisar en skriande särbehandling av egna kollegor mot samtliga andra som misstänks för exakt samma typer av sexuella övergrepp. Det görs en enorm skillnad i hur det rapporteras och hur man förhåller sig till andra. Vilka bilder man publicerar, vilka rubriker man sätter. Man svänger sig med högtravande ord som pressetik, rättsväsende och juridik men det är ju bara ett enormt hyckleri. För det man innerst inne är livrädd för är att det kan bli rejält stelt när man ses nästa gång med rödvinsglaset i nypan i nån bostadsrätt vid Hornstull, och lojaliteten i detta ska inte underskattas. Då ryker allt prat om kvinnors rättigheter all världens väg, för vi känner ju varandra och killen är en hyvens prick egentligen och dessutom säger han att han är feminist. Inte går det väl att offentligt skjuta ner en likasinnad som man annars får ryggdunkar av?

Så skippa allt skitsnack nu. Jo Sofia, Lena och Karin, ni gör stor skillnad i hur ni rapporterar om era egna profiler mot andra kända personer. Var är annars artiklarna där era chefer genomlyses om hur de hanterat frågorna och vad de faktiskt känt till? Var är intervjuerna med offren till era egna medarbetare? Varför är det idag stor bild i Expressen på Lasse Kronér om att han polisanmälts, men endast en liten notis om att ytterligare polisanmälan lämnats in mot Aftonbladetprofilen? Varför behövde inte Lulu Carter tänka på Martin Timells närstående när hon gick ut med vad han hade gjort mot henne, men Cissi Wallin skulle tänka på Aftonbladetprofilens närstående?

Sofia, Lena och Karin. Ni använder er av #metoo för att sälja skvaller om andra, men vägrar städa upp er egen byk.

Varför har ni inte sökt Aftonbladetprofilen för kommentarer?

Var är artiklarna om hur ni arbetar mot sexism för att skapa en bättre miljö på era redaktioner?

Var är intervjuerna med kvinnor om hur de upplever er arbetsplats?

Var är analyserna hur er egen machokultur har bidragit till att mäktiga mediemän skyddas och man försöker sopa deras ofräscha och kvinnoförnedrande beteende under mattan?

Men eftersom ingen av våldtäktsmannens apologeter öppnar munnen och outar hur det ser ut bakom kulisserna i kvällstidningsbranschen så ska jag delge er lite minnen. Ja, en del har såklart förändrats, men både Sofia, Lena och Karin är barn av det förflutna och har säkert bevittnat mycket med sina nu oerhört filtrerade glasögon. Men det är verkligen dags att vi talar lite om mansgriskulturen i mediebranschen i allmänhet, kvällstidningar och Aftonbladet i synnerhet. Det har ju gått bra att beskriva andras ”kulturer”. Så varför inte de egna bakgårdarna?

För ja, det är en särskild miljö, den på kvällstidningarna. Jag har själv som ung tjej jobbat på Expressens redaktion, nattetid, vid den så kallade ”desken”, för några decennier sedan. Det finns inget som tyder på att tongångarna blivit radikalt annorlunda sedan dess, i alla fall inte enligt det jag hör av unga kvinnliga journalister.

De lagstadgade vilorummen kallas fortfarande knullrum och unga kvinnliga vikarier får finna sig i manliga chefers slirigheter. Personalfesterna flödar över av alkohol och många blir stupfulla, så pass packade att de går över alla anständighetens gränser i både intag av dryck och beteende. Även frågan om journalister och alkohol och droger är i sammanhanget intressant, den osunda fyllekulturen som självklart spelar in i olämpliga beteenden.

Så dricker journalisterna

 

Är man söt får man finna sig i att bli uppvaktad, är man äldre får man acceptera att man blir avfärdad som en osexig kärring. Inga kvinnor klarar sig undan värdering och objektifiering i en osund manskultur, bröst och stjärt bedöms alltid, liksom hur attraktivt ditt ansikte är, hur liggbar du är. Om den aptitliga avböjer närmanden blir hon istället omtalad som sur, avvisande och inte särskilt samarbetsvillig. Jag minns hur jag stötte ihop med en känd Expressenchef på Café Opera, han frågade rakt ut om jag ville ha sex. Inte ens särskilt subtilt, utan lika affärsmässigt framkastad fråga som om han undrade om jag ville ha socker i kaffet. Och ja, han var känd för att notoriskt försöka lägra kvinnliga journalister trots att han var gift, och ja, han drack mycket och ofta och framförde sin uppvaktning med grötig röst och skelande rödsprängd blick, men han kom undan med det, alla män kom undan med allt.

För höhö, haha, det vet man ju, hur män är, kåta och otyglade och macho. Och allt detta är en del av kvällstidningskulturen, man jobbar sent, gör viktiga scoop, är något slags stjärnor. Den tredje statsmakten! Jag tror att alla dessa män njuter av detta, de blev inte rockstjärnor men väl coola dygnraka ordvrängare, de som har makten att avgöra vem som blir hyllad och vem som blir hatad.

Det är också ett känt faktum att lojaliteten journalister emellan är stenhård. Man skyddar de egna. Man går inte ut med kritik! Att göra det är att begå ett socialt självmord i branschen. Det är därför som Sofia, Lena och Karin skriver som de gör. Killarna i gänget måste hållas om ryggen till varje pris. Man vet var matskålen står, och att det kommer fler middagar i Hornstull. För det priset är man redo att sälja ut allt, inklusive den egna trovärdigheten.

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

 

 

 

Katerina Janouch
[email protected]