17 juli, 2017 06:07

Jag tänkte föregå med gott exempel och säga – förlåt, jag gjorde fel. Ibland får jag höra att jag minsann inte är kapabel till det, men det är jag faktiskt. Märkligt nog ber journalister väldigt sällan om ursäkt, så det är också av den anledningen jag vill visa att det är möjligt. Det här har legat och skavt ett tag och nu har det blivit dags att prata om det. Självrannsakan borde nog bli mer på modet, när jag tänker efter.

Det är främst två saker jag tänker ta upp, två offentliga utspel/ställningstaganden jag gjort under åren som gått och som jag trodde var rätt då, men som idag inte känns bra att ha i bagaget okommenterade. Jag vill helt enkelt förklara hur jag tänkt om, att jag gjort det. Jag tror det är viktigt att kunna säga sånt, att konstatera att man trodde det var rätt att bete sig på ett visst sätt då, men att man kommit fram till att det kanske inte var helt lyckat. Det är inte alltid behagligt att erkänna sina tillkortakommanden men jag tror det är viktigt att vara ärlig. Lite gammaldags självrannsakan, jag tror vi skulle behöva mer sånt, det borde rentav bli mer på modet, jag kan sakna offentliga insikter hos många politiker till exempel, som bara hoppas att folk ska glömma alla deras fadäser och att de aldrig ska behöva stå upp och berätta att de förstått de varit ute och cyklat och därefter tänkt om, och varför. Jag tror vi människor behöver sånt för att bättre kunna lita på varandra. För det är inte farligt att erkänna att man gjort fel. Det kan till och med vara skönt. Många av oss utvecklas, skaffar nya vyer, tider förändras, det händer saker i världen som gör att vi omvärderar det vi tidigare trodde på. Egentligen är det sunt att ändra sig istället för att envist klamra sig fast av principskäl. Jag tror att det i vissa fall till och med kan vara en förutsättning för överlevnad. Ibland är det å andra sidan bara en fråga om mognad. Om att våga öppna sinnet, våga lyssna, ta in andra tankar än bara sina egna. Vara tolerant, ödmjuk, tja… vuxen? För min del handlar dessa insikter dels om hur jag bemötte Pär Ström i feministdebatten, samt mitt stöd till Brevbärare mot rasism som vägrade dela ut SD:s valsedlar i valet 2014.

Men låt oss börja med Pär Ström och feminist- och genusdebatten, som rasade för fem, sex, kanske sju år sedan. Många blev provocerade av Pär Ström och det han hade mage att påstå och skriva i sin blogg Genusnytt.

Förutom okvädinsord på sociala medier blev han även konfronterad i verkliga livet av Maria Sveland, som ger sin bild av hur hon uppfattar Ström… Hon var inte ensam om att beskriva Ström som hin håle, att jämställa med en våldtäktsman eller mördare, en man som verkligen hatade kvinnor, och som i sin tur stod bakom floderna av kvinnohat som många offentliga feminister fick ta emot.

Det bildades två läger, kan man förenklat säga. Det hela slutade med att Pär Ström valde att lämna debatten 2012, något han skrev om i en avslutande debattartikel. En av dem som bidrog till att tysta honom var jag.

Jag kallade honom för ”rikspucko” och var allmänt aggressiv i medierna (skärmdumparna från Twitter och från Ströms blogg här ovan är från den tiden). Det var min fulla rätt att vara oförskämd, eftersom jag var den moraliskt överlägsna, trodde jag. Pär Ström behövde bekämpas på alla sätt, även om dessa metoder innebar personangrepp, mobbning, utfrysning, förlöjligande, hån, angrepp på utseende och andra fula, osakliga metoder. Jag kände mig stark och duktig då. Och när Pär Ström lämnade debatten tyckte jag att vi vunnit en seger, något jag också skrev i en debattartikel på SVT (artikeln går inte att hitta.)

Jag har alltid stått upp för tjejer och kvinnor och kämpat mot förtryckande strukturer, något jag alltid kommer fortsätta med så länge det behövs. Men med facit i hand inser jag att min ideologiska övertygelse gjorde mig fartblind, dryg och oförmögen att föra ett respektfullt samtal med den som inte tyckte som jag. Jag var så pass indignerad över att Pär Ström dristade sig till att gå emot den heliga feminismen att jag valde att håna honom istället för att sakligt försöka förstå vad han hade att säga. Jag erkänner att jag störde mig inte bara på hans i mitt tycke kvinnofientliga budskap utan även på yttre faktorer som hans tonläge, röst, kanske till och med på hans ålder, klädstil och frisyr, för att inte tala om hans kön. Han var ju MAN, vad visste han? Han kunde gott förnedras offentligt. Tyvärr förstod jag inte att jag genom min oförsonliga hållning bidrog till att förstöra debatten och cementera Åsiktskorridoren. Jag betedde mig helt enkelt barnsligt och gjorde troligen en människa illa.

Hela hatkampanjen mot Pär Ström och andra män, men även kvinnor som inte per automatik skrev under på den av feminister framförda världsordningen visar också hur svårt det kan vara att sätta sig in i en persons underläge och se att det pågår drev och häxjakt mot vederbörande. Andras underläge är inte helt lätt att få grepp om för någon som själv sitter i knät på etablissemanget och har ryggdunkarna på sin sida. ”Fasen vad bra rutet!” ”Ge gubbjäveln vad han tål!”. Jag var dränkt av sötman i en lättvunnen seger, flöt runt i mitt eget universum, påhejad av en klack som tyckte exakt som jag, alla sköna tjejer som höll mig om ryggen och applåderade varenda rak höger jag fick in på det patriarkala avskummet. Jag var ju i offerposition, visst var jag? Därmed hade jag rätt att använda ett fult språk. Jag var ju en underdog med hela galleriet av offerskapande faktorer: Kvinna, mamma, invandrare.

Nu är det dock dags att be om ursäkt för de fula tillmälena och personangreppen. Ursäkten innebär inte att jag håller med Ström i alla hans åsikter och jag tycker definitivt inte att full jämställdhet råder, eller att män slutat förtrycka kvinnor. Däremot har jag ändrat uppfattning om den nästan absurda genusfixering som jag anser råder i samhället idag och har med sorg i hjärtat tvingats konstatera att den etablerade feminismen förvandlats till en ryggradslös irrlära som lierar sig med dem som verkligen förtrycker kvinnor i medeltida patriarkala strukturer, tusenfalt värre än dem som Pär Ström ansågs representera. FI-feminismen och genusvetenskapen skulle nästan kunna jämföras med en autoimmun sjukdom i samhällskroppen, en störning som urholkar både det sunda förnuftet och våra relationer. När det könsneutrala upphöjs till norm och människor skuldbeläggs för att de vill vara något så grundläggande som de män och kvinnor de fötts som har något gått snett. När vi sedan börjar utveckla ett komplexfyllt förhållningssätt till våra egna könsidentiteter och hävda att biologiska skillnader och hormoner bara är ett socialt konstruerat påhitt, är vi rejält vilse. Men man bör inte blanda ihop allting till en färglös gröt. Strukturer och företeelser där man förtrycks utifrån sitt kön existerar absolut, kvinnor diskrimineras fortfarande, män har andra tvingande normer att förhålla sig till, det finns glastak och osunda kulturer där förtryck råder (och nu pratar jag inte om heder och annat, utan om vanliga äktsvenska normer där man gör skillnad mellan pojkar och flickor på ett ofräscht sätt). Jag fick själv smaka mansgriseriets piska så sent som för några veckor sedan när jag utsattes för en äldre mans härskarteknik på bästa sändningstid i tv. Så det finns en hel del att arbeta med, men vägen dit är inte att förolämpa och kväva meningsmotståndarna. Och faktiskt är jag benägen att skriva under på en av sakerna Pär hävdade: Att vi kvinnor inte behöver betrakta oss som offer, vi är starka nog att kunna stå upp för oss själva. Så jag sträcker ut en hand. Förlåt för att jag var oförskämd mot dig, Pär. Om du vill skriva en krönika hos mig är du välkommen. Kanske något om åren som gått och Åsiktskorridoren?

Det andra jag vill ta upp och bemöta i den här texten är mitt stöd till kampanjen som drevs av Brevbärare mot rasism, som vägrade dela ut Sverigedemokraternas valsedlar inför valet 2014. Jag valde att stötta detta initiativ på Twitter, något jag trodde var bra då. Sedan dess har jag åtskilliga gånger fått frågan om jag fortfarande står för det jag gjorde. Jag kan säga att jag har ändrat uppfattning och förstått att metoden att sabotera vid ett val är fel väg att gå. Börjar man undergräva demokratiska principer befinner man sig på ett sluttande plan. Jag gjorde fel som stöttade aktionen i egenskap av opinionsbildare. Att vägra dela ut valsedlar hör inte hemma i en demokrati. Oavsett om det är valsedlar för V, M, MP, Fi, S, L, C,KD eller för den delen SD.

Nu kanske du som läser undrar om jag kommit fram till dessa slutsatser genom att jag själv fått smaka både drev, häxjakt, misskreditering och utfrysning. Jag kan inte sticka under stol med att dessa erfarenheter gjort mig mer ödmjuk och gett mig större förståelse för dem som utsatts för liknande behandling. Så jag, nog har jag påverkats. Mina ögon har öppnats för mycket jag inte tidigare varit helt medveten om. Att själv ha bidragit, om än i väldigt begränsad omfattning, till att cementera en konsensuskultur känns såklart inte bra, och därför skriver jag den här texten, som ett slags gottgörelse.

När det gäller yttrandefrihet och demokrati har jag dock alltid ömmat för dessa, inte minst för att jag har erfarenheter av totalitärt förtryck och censur från min barndom i det av ryssarna ockuperade Tjeckoslovakien och en pappa som blev dissident och förlorade jobbet på grund av sina politiska åsikter. Är man en del av etablissemangets gemenskap är det dock lätt att inbilla sig att vi verkligen har ett rättvist demokratiskt system, och missa det osynliga förtrycket som fortfarande på många sätt håller samhällsdebatten i ett hårt grepp och anger vad man får och inte får tycka och uttrycka offentligt. Om dessa subtila krafter skulle växa sig starkare, kanske blev lagstadgade? Redan finns förslag om inskränkningar i våra mediegrundlagar. Censurliknande idéer smygs in och riskerar att normaliseras genom lagstiftning. Tyvärr är inte ens svensk tryck- och yttrandefrihet gjuten i sten och vi kan aldrig ta den friheten för given. Det ska inte heller behöva vara så att endast de med ”rätt” åsikter ska respekteras och få möjlighet att yttra sig. Därför börjar jag med mig själv. Mina rötter är röda, mina gamla släktingar var kommunister (som fick sina uppvaknanden, men ändå). Jag vet mycket väl hur nedstigningen i helvetet börjar, hur värdegrunden plötsligt kan öppna sig under inte ont anande medborgares fötter. För att minska risken för att nya slags åsiktsdiktaturer skapas och polariseringen tilltar ytterligare tills vi når ett point of no return är det därför viktigt att kunna erkänna att oförrätter begåtts, i synnerhet när det är man själv som felat. Förhoppningsvis följer fler efter.

Avslutar med en blomma. Är det inte ett bra sätt att sträcka fram en sådan för att försöka skapa dialog istället för pajkastning?

*********

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnumret). Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3

 

 

 

 

 

Katerina Janouch
info@katerinamagasin.se