4 september, 2017 10:56

Kanske är ordet integration redan utdömt som endast en tom glosa i vokabulären. Det politiska ansvaret i detta sociala experiment är lika med noll. Jag undrar, går våra välmående politikers egna tonåringar i skolor i landets värsta utanförskapsområden? Jag anar att de priviligierades barn slipper bli knivhuggna och kallade hora med jämna mellanrum när de vistas i skolan. Jag funderar mycket på hur det känns att leva i ett land som säger sig fungera på ett visst sätt, men som i praktiken sviker stora grupper av sina invånare. Killar och tjejer som känner av att de är mindre värda redan när de går på förskola.

Det utspelar sig nya, spännande samtal på sociala medier i kölvattnet av mina reportage om Khalil och eleven i Värnhemsskolan. Jag har själv förundrats över att inga journalister intresserar sig för de ungdomar som berörs av nedmonteringen av skolan som på sina håll verkar gå i en rasande fart. Jag tänker bland annat på det som ”Lillow” beskriver, hur tonåriga elever tvingas tillbringa dagar ihop med vuxna män som placerats på deras gymnasieskolor, där de faktiskt gynnas av att dröja sig kvar så länge som möjligt eftersom de då inte kan bli utvisade även om de saknar skäl att stanna i Sverige. Dessa män som enligt vittnesmål från den fd eleven på Värnehmsskolan som jag intervjuat förstör skolgången för dem som är skötsamma och lugna.

Eleven jag intervjuat kommer själv från ett så kallat utanförskapsområde i Malmö, han är första generationens invandrare, en ung kille från Libanon… en av alla dessa som lever i det allt mer isärslitna Sverige, ett land där vissa delar tycks nästan blivit fristående socknar där svensk lag inte längre verkar gälla. Jag funderar mycket på hur det känns att leva i ett land som säger sig fungera på ett visst sätt, men som i praktiken sviker stora grupper av sina invånare. Killar och tjejer som känner av sveket redan när de går på dagis. De är födda här,, av utlandsfödda föräldrar, andra generationens invandrare, eller till och med tredje… det är inte bara dessa som nyanlänt de senaste åren, utan barn till dem som invandrade på 80- och 90-talet… även tidigare. Jag funderar på hur stora skillnaderna är mot till exempel de prydliga skolorna mina egna barn gick i, där rektorerna höll reda på vad som hände och styrde med järnhand. Där var vi, engagerade föräldrar som ställde krav, som pratade om genus och inkludering, som var måna om rättvisa och tolerans, som var politiskt medvetna och såg våra barn som värdefulla, viktiga individer. Vi som inskärpte vikten av antimobbning, respekt och jämställdhet, vi som hade nolltolerans mot svordomar och kränkande behandling. EQ stod på schemat, och det fanns gott om kompisstödjare och nätverk för att stötta den som eventuellt blev utsatt. Vi kom från det som kallas socialt starka grupper, eller i alla fall medvetna sådana, vi som kände gemenskap och ansvar för de yngre generationerna, personer med stor medvetenhet om demokrati och rättigheter. Men dessa barn i Seved och Rosengård (nu nämner jag inte området Lillow kommer från, det är ett annat), de pratar många gånger bruten svenska, de får lära sig att något annat gäller än det som på ytan ska gälla alla i Sverige. De har sina egna kulturer, seder, bruk. Det svenska verkar inte angå dem, och vem ska ens engagera dem i detta? Genustänk får stryka på foten när flickor inte får gå på simundervisning utan att tvingas dra på sig burkini, respekt är ett grunt ord när en 15-åring kan bli kastad från balkongen av sin pappa för att hon tittat åt fel kille. Många av dessa barn och unga får klara sig bäst de vill, somliga springer ute vind för våg till och med efter mörkrets inbrott.

P-vakten jag intervjuade tidigare i somras vittnar om lågstadiebarn som kastar sten. Poliser jag talat med berättar hårresande historior om väldigt små barn som får agera drogkurirer åt vuxenvärlden. En 5-åring tvingas passa sitt bebissyskon när föräldrarna är frånvarande. Nej, de här barnen går inte i seglarskola, äter söndagsmiddag vid ett bord med tända ljus och bor i radhus i prydliga vita medelklassområden. De lär sig inte spela golf eller åka slalom. Och när de väl får göra något liknande, så kan det vara en form av förnedring också det. Från mina egna barn har jag hört hur en skolklass med mestadels utländska skolbarn från en utsatt förort i Stockholm fick åka skidor i vanliga skridskohjälmar. De bättre bemedlade barnen, som hade vinteridrottsdag, flinade givetvis åt detta på barns vis. Vi som växt upp med en stämpel av att vara annorlunda vet hur sådana hånfulla skratt känns. Det går en tydlig skiljelinje mellan dem som har, och de som saknar. Inte bara barnfattigdom, utan en känsla av att man inte duger. Att man är sämre. Värdelös. De är sedan barnsben paria, svikna av politikerna, eyyy mannen, du får klara dig själv, du är en nobody.

Jag undrar, går de välmående politikernas egna tonåringar i dessa utanförskapsskolor? Får de sin studiero störd av stökiga vuxna män, som LIllow på Värnhemsskolan fick och därför tvingades hoppa av? Nu vet jag inte om Fritzon eller Wanngård eller Strandhäll har tonårsbarn (Löfven är barnlös, så honom angår detta inte). Om de är föräldrar till gymnasieungdomar som måste plugga hårt för att få bra avgångsbetyg. Jag har en känsla att de priviligierades barn slipper bli knivhuggna och kallade hora med jämna mellanrum nä de vistas i skolan. Men tänk om till exempel Karin Wanngårds barn tvingades gå i en skola där det knappt pratas någon svenska, där lärare förlorat kontrollen, där lärare slutar på grund av de dödshotats (fått ett mejl av en lärare på just Värnhemsskolan som sa upp sig av den orsaken…), där flickor riskerar att bli våldtagna på en toalett på rasterna?Skulle Wanngård då sitta och ljuga i TV på bästa sändningstid om att Rinkeby är ”en av våra fina stadsdelar i Stockholm… där det sprudlar av livskraft och energi”? Jag har svårt att tro det.

Eller är det faktiskt så, förfärliga tanke, att invandrare och deras barn är mindre värda, betraktas de faktiskt som bottenskrapet på samhällsbotten, så hopplöst förlorade redan, att man väljer att se åt sidan, blunda hårt, förtränga allt elände som dessa hårt segregerade enklaver har att bjuda på i form av unga gängkriminella som slåss med knivar på lunchrasten, flickor som tystnar och uteblir, övergrepp, hot, hederskultur, religiösa konflikter, hopplöshet och en vuxenvärld som lamt tittar bort? Är det så att pratet om mångfald och inkludering, om värdegrund och allas lika värde, bara är tomma floskler som låter bra när man ska framstå som duktig och fin, men som i praktiken inte betyder något alls, som inte betyder att dessa barn har samma möjligheter och blir lika väl behandlade som de svenska barnen? I det mångkulturella samhällets skuggsida frodas diskrimineringen och det faktum att alla inte alls är lika mycket värda. de är inte ens lika värdiga, som den korrekta översättningen lyder. Tvärtom är de bortglömda och får klara sig själva, bäst de kan.

Jag har fått många reaktioner på mina reportage. Folk har mejlat och bekräftat bilden jag gett, lättade över att få läsa om den verklighet de själva dagligen upplever och inte vet hur de ska hantera, då de ju ovanifrån ständigt får höra att dessa problem inte finns, att de är överdrivna, att de endast är uttryck för en dålig människosyn, eller att vi bör fokusera på sånt som är positivt istället för att föra upp negativa aspekter till ytan. Jag funderar på välfärdslandet Sverige som tog emot mig och min familj 1974, där socialtjänsten generöst köpte kläder åt oss och jag skickades iväg som sommarbarn till en svensk familj på landet utanför Köping. Det fanns något att integreras till då, något svenskt, något som utgjorde landet Sverige. I somras fick jag rapport från ett ”integrationsläger” på en mindre ort i Sverige, där det pratades arabiska. När personalen tillfrågades varför barnen inte behövde tala svenska då lägret faktiskt handlade om integration, blev svaret ”ja, det är en bra fråga”. Någon förklaring gavs inte. Kanske är ordet integration redan utdömt som endast en tom glosa i vokabulären. Det politiska ansvaret i detta sociala experiment är lika med noll.

 

*********

Stötta mig gärna genom att köpa min senaste bok Vapendragerskan! Det är den tionde delen i romanserien om barnmorskan Cecilia Lund, utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta då Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

 

 

 

Katerina Janouch
info@katerinamagasin.se