4 januari, 2018 10:05

Hade vi befunnit oss i ett Sverige på 70-talet så är jag övertygad om att regeringens svar på protesterna i Iran hade sett helt annorlunda ut. Troligen hade även det svenska folket, i alla fall studenterna, de unga bråkstakarna, gått man ur huse och skanderat ”Frihet åt Iran!” ”Ner med mullorna!” och kanske bränt slöjor i Kungsträdgården eller på Sergels torg. Solidariteten med de förtryckta hade speglat av sig i tidningar och i teve-rapporteringen. Men i dag, 2017, är allt som hörs från Rosenbad en isande tystnad, eller något slags halvkvädna, konflikträdda visor som snarare ger den styrande diktaturen stöd. Jag skäms å Sveriges vägnar.

Själv får jag kraft av de modiga, stenhårda iranska kvinnorna som sliter av sig den förhatliga slöjan, symbolen för förtryck. De riskerar sina liv när de vägrar detta plagg som beskär deras frihet. Jag har följt kampen som förs av nätverket ”My stealthy freedom” och ser kvinnornas – men även deras mäns – avsky mot tvånget att bära slöja. Jag ser deras avsky mot att det stolta iranska folket förtrycks av de religiösa mullorna. Jag ser deras längtan och önskan om att leva i demokrati och ett land där var och en har rätt att välja huruvida man vill leva enligt religiösa normer eller inte.

Är det så att Sverige allt mer närmar sig en totalitär stat och därför tiger still när de ser att folket i Iran fått nog av förtryck? Är det för att de som just nu håller på att förstöra Sverige, alltså de sittande politikerna, anar att även deras makts dagar är räknade, och därför försöker sopa revolutionen i Iran under mattan? För att de vet att uppror smittar, för att de vet att mod inspirerar. De vet att svenska folket fått nog av våld och kaos, av slöseri med skattepengar och maktmissbruk, de vet att folk är less på de förljugna medierna och politiker som leker med folks liv. De vet att de själva gjort bort sig inför hela världen genom att ha underkastat sig slöjtvånget i februari 2017. Allt för att fjäska för en diktatur. Den svenska stoltheten, modet, kampen för jämställdhet, allt var som bortblåst när vi fick se de kuvade kvinnliga ministrarna huka i sina hucklen. Höjden av huckleri, skulle man kunna säga, och jag har känt mig besviken sedan dess. Också här i Sverige tvingas kvinnor gå med slöja. Redan små barn på förskola sveps in i tyg, döljs, som små sexualiserade dockor som inte ska väcka mäns lustar. I mitt feministiska Sverige! Det är sån äcklig skandal.

Kan de iranska kvinnorna kan vi svenskar, tänker jag. För de iranska kvinnorna står så mycket mer på spel. De riskerar fängelse, tortyr, död, om de sätter sig upp mot mullorna, som nu styrt landet med järnhand och kvävt kvinnors och hbtq-folkets rättigheter. Ändå har de nått en tipping point, när de inte längre orkar bry sig, när de väller ut på gatorna, de tänker inte tystna, de vill inte längre leva ett liv i förtryck och religiöst vansinne, de vill ha frihet, kunna gå med håret fritt hängande, de vill kunna skratta och njuta av livet. De vill slå tillbaka mot den sadistiska shariapolisen, en gång för alla vill de slå tillbaka. Ett liv i förtryck är inget liv.

Kan de så kan vi! Vi kan dra upp näven ur fickan, vi är inte sämre. Vad riskerar vi här? Att bli osams, att få sparken, att bli mobbade? Ja, men så låt oss mobba tillbaka. Låt oss utmana systemet, de svenska mullorna, det svenska förtrycket, där människor inte vågar säga sin hjärtas mening för att de är rädda för utfrysning, för att de är rädda för att bli stigmatiserade… Jag brukar säga, de kan inte avskeda alla. Poliser, vårdpersonal, lärare, om alla gemensamt sa ifrån skulle det bli ändring. Se på Iran. Se på de modiga människorna som nu säger ifrån. Deras liv står på spel, kanske offrar de allt, men sådan är människan, till slut kan hon inte leva i förtryck, till slut sliter hon av sig slöjan, bojorna, spränger Åsiktskorridoren, och vänder upp och ner på världen. Historien visar att det är enda vägen när diktaturen blivit outhärdlig.

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

 

 

 

Katerina Janouch
[email protected]