13 januari, 2018 14:08

Det finns en anledning till att många systemkritiker och missnöjda väljer anonymitet i dagens Sverige. Att vittna om ett brott kan vara förknippat med livsfara – att öppet berätta om erfarenheter kan innebära avsked från jobb, en stigmatisering och ett socialt utanförskap, ett högt pris som många in i det längsta drar sig för att betala. Det heter att vi i Sverige har rättigheter och skyddas av lagar, till exempel på arbetsplatser, men när det kommer till kritiska åsikter verkar det fritt fram att sparka folk hur som helst, i synnerhet om någon regimvänlig, politiskt korrekt medborgare kräver att så sker. Dock har det historiskt varit svårt för människor att hålla tyst om sådant som oroar och upprör. Berättelserna och vittnesmålen om den otrygga svenska verkligheten fortsätter därför att strömma in till Katerina Magasin. Alla skribenter ges garanti om källskydd och fullständig anonymitet. Det är bra att ni fortsätter att berätta. Idag är det en man i 40-års åldern, som berättar om varför han lämnat Malmö, trots att han egentligen älskar staden.

”För ett år sedan gjorde jag det aktiva valet att lämna centrala Malmö för ett ”mindre tryggt” liv utanför Sverige. Mindre tryggt inom citationstecken i den bemärkelsen att jag inte längre har tillgång till de svenska välfärdssystemen. Jag har inte längre rätt till svensk A-kassa, svensk sjukvård. Om jag ringer 112 så kan jag inte förvänta mig att hårt arbetande svenska ambulansförare, brandmän eller poliser rycker ut. Jag har bytt den svenska tryggheten mot en annan form av trygghet. Jag bor och verkar i en europeisk storstad, mångdubbelt större än Malmö, där jag dock slipper ha ögon i nacken. Där jag slipper fundera kring om det är värt att gå den närmsta vägen på 5 minuter hem eller om jag ska åka en 40 minuters omväg via buss.

Min första reaktion kring killen som i stort sett kläddes av naken av ett rånargäng på Friisgatan i somras var… ”Varför gick han in på fel sida om Bergsgatan vid den tidpunkten, hur korkad får man bli?”. Sedan rättade jag mig själv. ”Självklart ska man kunna gå oantastad i centrala Malmö utan att bli rånad på allt vad man äger och har.”

Visst, jag hade mina egna strategier för att undvika konfrontationer. Jag har min egna incidenter kring rånförsök jag blivit utsatt för på väg hem från en AW eller en fest. Även jag har blivit attackerad mitt på ljusa dagen på Friisgatan, mellan Triangeln och Bergsgatan. Men varför ska jag behöva tänka i de banorna? Tänka i banor kring vilken väg jag tar hem? Varför skulle jag inte kunna känna att jag kan promenera igenom Malmö, salongsberusad i överkant, och känna mig trygg i förvissningen att jag inte blir överfallen av rånargäng?

Jag bodde en sväng på Möllan i Malmö runt millenieskiftet. På den tiden var det lite annorlunda. Sopor dumpades inte på gatan, de slängdes i en korrekt källsorterad soptunna. Numera är situationen lite annorlunda då den befarade gentrifieringen har förbytts till en ghettofiering. Jag kommer ihåg en incident under tidigt 2000-tal när jag från min lägenhet hörde en tjej som skrek på hjälp och jag sprang ut för att hjälpa till. Jag var inte ensam. Vi var åtminstone tio killar som hörde de förtvivlade skriken och lämnade våra lägenheter för att ställa saker till rätta. I dagsläget tror jag inte mentaliteten är densamma. Den andan finns inte där idag. Om du bor på Möllan i dag och är en av de som jobbar för din försörjning, så håller du dig långt borta från alla ”incidenter” av ren självbevarelsedrift. Till och med polisen undviker att lagföra knarklangarna på Norra Parkgatan. Om det beror på att knarklangarna för det mesta väljer att avstå från att ge sig på småbarnsföräldrarna som ska hämta sina barn på Källan eller Öppna Förskolan, låter jag vara osagt.

Visst, Möllan är ju Möllan och det vet vi ju alla hur förorten är. Men Möllan är mindre än tio minuters bussresa från Malmö Central, Rosengård max 25. Seved ligger en fem minuters promenad från Universitetsjukhuset i Malmö. Malmö kommun har i runda slängar 300 000 invånare. Det finns inga ”förorter” på det sättet som man tänker på ”förorter” ur ett Stockholmsperspektiv, det vill säga bostadsområden som ligger en längre sträcka bort från centrum och som därmed kan fungera som isolerade småorter.

Vad behöver då göras åt problemen för att jag ska kunna flytta tillbaka till en stad jag faktiskt älskar? Ärligt talat, jag vet inte. I mina ögon är Malmö en förlorad stad. Det har gått för långt. En stad där det skett fyra gruppvåldtäkter de senaste två månaderna; där en liten avstickare på fel gata vid fel tidpunkt innebär att du blir av med allt du äger och har. Och där polisen tror att strålkastare hjälper mot att få en veritabel krigszon på nyårsafton bli mindre kriminell. Samtidigt som judarna flyr staden. Samtidigt som stadens politiker passivt ser på, låter mer välskötta kommuner finansiera stadens eskapader och likt statsministern bryr sig mer om Sverige- och Malmöbilden än att försöka lösa de problem som Malmö står inför. Jag har en rad idéer kring hur man kan komma till rätta med situationen som är Malmö. Jag har däremot inga förslag som kan tänkas få gehör eller ett bredare politiskt genomslag. Därför röstade jag med fötterna och gav upp Malmö.”

 

https://www.dn.se/nyheter/sverige/anhoriga-storsta-hotet-nar-skottskadade-kommer-in-till-sjukhuset-i-malmo/

 

https://www.sydsvenskan.se/2017-12-16/misstankt-valdtakt-pa-hasselgatan

 

http://24malmo.se/2018/01/11/just-nu-tva-ran-pa-kort-tid-i-malmo/

 

https://www.expressen.se/kvallsposten/polisbil-sprangd-i-centrala-malmo/

 

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

Katerina Janouch
[email protected]