14 april, 2017 08:13

Boktitel: Nattsländan (del 6)
Kategori: Cecilia Lund #6
Utgivningsår: 2013

Köp boken

Den ryskfödda chefsbarnmorskan Tatiana hade figurerat som en birollsinnehavare i alla de tidigare böckerna. Nu var det som om hon plötsligt bad om att bli mer synlig. Därför började jag grubbla på hennes livsöde. Hur kom hon till Sverige? Vad hade hon varit med om? Den något burdusa chefsbarnmorskans bakgrund hade hittills varit okänd för läsarna, men nu uppdagades ett fruktansvärt öde. Tatiana kämpade i själva verket med livet som insats, för att komma bort från det förflutnas skuggor som hunnit ikapp och nu hotade hela hennes existens.

Cecilia är förändrad. Hon vet att det inte går att vrida klockan tillbaka och hon inser också att hon måste vara ärlig mot sig själv. Men inte nog med det, hennes hjärta har förändrats på fler än ett sätt. Nu är hon en annan, kanske med förmågor som vanliga människor saknar...

Självklart kan hon inte släppa tankarna på Tatiana.

När chefsbarmorskan försvinner går Cecilias problemlösartalang igång.

 

Utdrag ur "Nattsländan":

"De gick korridoren fram, hälsade på några förbipasserande kollegor. En blivande mamma vaggade emot dem med droppställningen på ena sidan och en trött man i trettioårsåldern på den andra. Cecilia och Louise nickade mot kvinnan innan de vek av mot expeditionen. Där inne stod ett par barnmorskor och diskuterade livligt. Det märktes med en gång att något ovanligt inträffat.

– Det är Tatiana, sa Mona, en av de äldre barnmorskorna. Hon är inte här och har inte hört av sig heller. Vi har försökt ringa henne, både på mobilen och hem, men det är ingen som svarar.

– Hon som alltid är så punktlig, sa Elisabeth, en annan barnmorska.

De såg på varandra med något som mest kunde liknas vid förvirring. Men det fanns ingen tid att dröja kvar vid funderingarna, dagen måste flyta på med eller utan Tatianas närvaro.

– Jag tar det allra nödvändigaste, sa Mona. Vi måste jobba på. Bara det inte har hänt henne något.

– Vad menar du, undrade Cecilia.

– Inte vet jag, sa Mona. Det är bara så konstigt att hon inte hör av sig. Vi skulle träffa Ann-Katrin Signér, den där nya vårdjuristen. Nu vet jag inte hur det blir, vi kan knappast ha mötet utan Tatiana. Eller kan vi det?

Hon såg frågande på de andra, som om hon väntade sig att de skulle komma med ett klargörande svar.

– Var det om sfinkterrupturerna, undrade Louise.

– Precis, nickade Mona. Journalisterna har ringt som tokiga sen det där teveprogrammet sändes.

Cecilia hade sett reportaget om den felaktiga rapporteringen av förlossningsskador, även om Norra sjukhusets statistik var bättre än många andras. Hon hade själv haft ett par allvarliga fall under sin tjänstgöring det senaste året, men inte på något sätt förringat allvaret.

– Ta mötet ändå och briefa Tatiana när hon kommer tillbaka. Kan ni ha tagit fel på tiden? Är du säker på att hon inte ringt och sjukanmält sig?

Mona skakade på huvudet.

– Jag pratade med Tatiana så sent som igår eftermiddag, strax innan hon skulle gå hem. Hon var visserligen stressad men inte krasslig eller något, och vi talade en bra stund om mötet med Signér. Tydligen är det en anmälan som behöver gås igenom. Det var visst akut.

 

Stefan Forsberg, förlossningsläkaren, släntrade in och slog sig ner på en stol intill bordet där datorn stod placerad. Det var Erika, en av de yngre barnmorskorna, som gick igenom nattens förlossningar och de inskrivna mammorna. Cecilia försökte fokusera på kurvorna på skärmen, men tankarna förirrade sig hela tiden till Tatiana. Var höll hon hus? Troligen rörde det sig om ett enkelt missförstånd. Sånt kunde hända vem som helst.

Natten hade varit kaotisk. En av de blivande mödrarna hade brutit samman vid entrén sedan hon hänvisats till ett annat sjukhus. Rapporteringen fortsatte. Skulderdystoci, lumbago, fem oanmälda mödrar på samma natt.

– Hon som var i vecka 36 + 2 och födde på sexan, undrade någon. Pappan kom in och krävde att få tala med överläkaren.

– Ah, suckade Forsberg. En rättshaverist.

– Men Stefan. Han var bara orolig, påpekade Erika.

– Rum två. Förstföderska, kurvorna är så där. Planerat att sätta en skall. Hon har det jättejobbigt, funderar på att sätta en EDA. Sen har vi rum tre med en äldre förstföderska, i vecka 41 + 3, hon ska induceras. Har jättetäta värkar men har inte sovit på tre veckor. Bibehållen två, öppen fyra. Hon är inte riktigt utplånad men har lite för mycket egna värkar för gel. Det är inte läge att amniotomera.

– Så rum fyra. Treföderska som har haft mycket förvärkar. Det är jättemjukt och bibehållet två. Hon är öppen fyra, nästan fem. Jag tycker att vi pillar hål och hjälper henne igång. Hon är i vecka 40+0.

– Den där prematuren på femman då? Hur mår bebisen, undrade en av barnmorskorna.

– Jomen, jag tror att det går bra där, sa Erika. Vänta nu, ska vi se. På åttan är det en förstis som är retraherad sen en timme. Och sjuan är tom, det kommer en förstis som ringt. Nian har vi en tvåföderska som är öppen sex, vi ska sätta nål för dropp. Föräldraparet på tian är väldigt oroliga, Forsberg har varit inne hos dem några gånger.

– Ingen vidare progress, muttrade Forsberg. Kanske borde öka på droppet.

– Jag kan ta dem, sa Cecilia.

– Vilka läkare har vi till ronden, undrade Mona. Och tolvan, ligger hon kvar? Hon hade hjärtrusningar och var så skör. Fjärde barnet och hon var slutkörd, låg bara och grät. Är det någon som vet hur det har gått för henne?

– Bra, tror jag, sa Erika. Tyvärr är inte BB något vilohem, men förhoppningsvis får hon stanna kvar tills hon mår bättre. Hur vi ska kunna skära ner antalet vårdplatser när vi är så här hårt pressade är för mig ett mysterium. Men kanske måste vi bjuda in politikerna på studiebesök.

 

BAKSIDESTEXT:

När Cecilia vaknar upp på sjukhuset efter att ha drabbats av en mindre hjärtinfarkt, vet hon med isande visshet att hennes liv måste förändras. Det handlar om henne själv, inser hon, om hennes känslor och hennes hälsa. Att gå vidare i äktenskapet framstår som en omöjlighet och trots att drömmen om en familj som håller ihop livet ut går i kras, finns inga andra alternativ.

Men även Cecilias syster Susannas liv genomgår dramatiska förändringar. Systrarna svetsas därigenom samman mer än någonsin. Susanna visar oväntad handlingskraft trots att hon ställs inför sitt livs tuffaste utmaning. Samtidigt som Cecilia kämpar med att komma på fötter och hitta ny balans i livet försöker hon komma tillbaka i sin yrkesroll. Men hon blir ifrågasatt från flera olika håll, och mest ont gör det när hennes egen son vänder sig från henne. Att en mamma vill gå sin egen väg är inte alltid lätt, men måste man verkligen välja?

När Cecilia framåt sommaren återgår till sitt arbete på förlossningskliniken drabbas hennes avdelning av ett hårt slag. Chefsbarnmorskan Tatiana försvinner spårlöst. Och trots att Cecilia verkligen borde lämna ärendet åt polisen, kan hon inte låta bli att engagera sig. Långsamt går sanningen upp för henne och den är mer skrämmande än någon kunnat tro.

Katerina Janouch
info@katerinamagasin.se