18 april, 2017 08:06

Boktitel: Modershjärtat (del 5)
Kategori: Cecilia Lund #5
Utgivningsår: 2012

Köp boken

Idén till Modershjärtat fick jag bär jag låg vid poolen i Turkiet på en veckolång charterresa jag åkt iväg på ihop med familjen, strax innan skolan började. Resan hade börjat dramatiskt. Planet hade just lyft från Arlanda när det small till och kabinen lystes upp av ett vitaktigt sken. Folk drog efter andan och sedan blev det tyst. Strax hördes ännu en smäll. Det raspade till i högtalaren och kaptenen förkunnade att planet träffats av blixten. Rutinen var att vända tillbaka, vilket vi omedelbart gjorde. Jag som redan var flygrädd blev inte direkt lugnare av incidenten. Men vi övernattade på ett hotell i närheten av flygplatsen och morgonen efter åkte vi iväg. Måste jag tillägga att jag inte njöt nämnvärt av flygresan? Desto bättre blev det sedan, på det vita hotellet som låg femtio meter från stranden. Havet var lika hett som luften och kvällarna välsignat ljumma. Barnen badade och åt glass och jag solade. Och tänkte.

Plötsligt dök idén upp. Som från ingenstans färdades jag tillbaka till femtiotalet och tiden då Cecilias mormor Sonja arbetade som barnmorska. Något märkligt pågick på förlossningskliniken. Men vad? Jag tog mitt anteckningsblock och började anteckna tankarna som bubblade upp inombords.  Det blev Modershjärtat - den femte romanen i serien.

(Tillägg: När vi kom hem fick jag av en händelse läsa ett reportage om Francos Spanien och skandalen som hade ägt rum på ett förlossningssjukhus. Kalla kårar gick läng min ryggrad när jag insåg att det jag läste, var en spegling av idén jag fått om det som Sonja råkar ut för. Höll jag - eller Cecilia - på att bli synsk?)

 

Utdrag ur "Modershjärtat":

"Här och där hade isen smält och asfalt tittade fram, men fläckvis var gatan fortfarande svårframkomlig. Det skandinaviska klimatet var verkligen inte förenligt med en människas åldrande, tänkte hon irriterat medan hon långsamt satte ner fötterna. Ett steg i taget. Inte förivra sig. Inte göra några våghalsiga rörelser. Det gick bra om hon koncentrerade sig och försökte förtränga värken i knäna, de där gnisslande ilningarna som liksom brände och skar varje gång hon böjde på lederna. Ingen medicin hjälpte, oavsett vilken hon prövade. Förbaskat också att kroppen sa upp sig när huvudet fortfarande var så pass klart. De som beskrev livets höst som en resa mot ljuset ljög så det bubblade om det. Tacka visste hon tillvaron som ung, till och med som medelålders kvinna. När midjan fortfarande gick att urskilja och håret lockade sig självmant, på den tiden en promenad var en källa till glädje och njutning.

Nåväl. Bli vän med smärtan, så har du en vän för livet, tänkte hon sarkastiskt medan hon sakta fortsatte hasa gatan fram.  Ärendet var avklarat, nu återstod bara att ta sig hemåt. Där skulle hon ta sig en skvätt sherry och klä sig i en luftig klänning. Lyssna på Monica Zetterlund och kanske gråta en skvätt över Harry som nyligen lämnat henne. Inte bara kroppen smärtade, också själen kändes stukad. Trodde ungdomar att svek sved mindre på äldre dar? Hon hade varit likadan själv en gång i tiden. Aningslös och naiv. Nu visste hon bättre. Kärlekssorg gjorde betydligt ondare när man var över åttio, när man inte längre hade nya möjligheter framför sig och tiden började ta slut.

Det hade hunnit bli långt efter lunchtid men inga människor syntes till i området. Inte ens det vanliga pensionärsgänget med sina präktiga gåstavar, som hon i smyg var avundsjuk på. Att de orkade hålla ett sådant tempo. Hon själv blev andfådd bara hon tog på sig skorna.

Stiltjen bröts av en bil som svängde upp från korsningen. Hon stannade, tog en efterlängtad paus. Några meter längre fram stod en bänk som säkert var våt men som hon ändå kunde slå sig ner på. I fickan hade hon en plastpåse för dylika tillfällen. Att bre ut under baken ifall underlaget var vått. Alltid tänka praktiskt. Ligga lite före. På den tiden hon cyklade var plastpåsen bra att trä över en regnvåt sadel. Vanorna satt i. Saker man lär av sin mor förblir i ryggmärgen. Man för dem vidare till nästa generation. Det är det minsta man kan göra.

Bilen passerade långsamt. Kanske någon som ville fråga om vägen. Att småprata en stund med en främling var alltid trevligt. Tänk om en rar äldre herre satt bakom ratten? Hon kunde gatorna häromkring väl. Men bilen gjorde ingen ansats att bromsa in vid henne utan fortsatte framåt. Visade väl hänsyn, körbanan var täckt av en brungrå issörja som lätt kunde stänka upp och smutsa ner kappan.

Hon fick inte tillfälle att fundera mer över saken, för med ens gick allt fruktansvärt fort. Bilen gjorde något oväntat. Bromsade in, backade en bit mot henne, vände runt. Ville de fråga om vägen ändå? De kör för fort, hann hon tänka förargat. Kappan kommer att bli nerstänkt i alla fall och kemtvätten som är så besvärlig att ta sig till.

Motorljudet kom närmare. Hon öppnade munnen för att säga något men hann inte, orden fick aldrig tillfälle att lämna strupen. Istället vände sig himlen mot henne med ett likgiltigt leende. Rymden fläktes upp, något gick sönder. Vem var det som anföll? En hård smäll i sidan. Benen vek sig. Kunde någonting göra så fruktansvärt ont? Hon trodde inte det.

Metall, kyla, grus mot kinden. En kraftfull våg vältrade sig över henne. Frätande. Något iskallt. Och sedan tystnaden. Ensamheten. Så stilla det blev. Förvåningen. Knäna rörde sig inte längre. Inte heller fötterna. Känseln var borta. Så ljust det var.

Hon blinkade. En gång. Två. Det våta i ögonen sved.

Det sista hon hann tänka var att det var tur att hon hade på sig rena underkläder. Och att broddar nog ändå inte var till någon nytta."

 

BAKSIDESTEXT:

En allvarlig olyckshändelse drabbar Cecilia Lunds familj. Mormor Sonja blir påkörd utanför sitt hem och lämnas liggande ensam på gatan. Cecilia och systrarna Susanna och Maria turas om att vaka vid hennes sida på sjukhuset, tillsammans med sin mor Christina. De är alla utom sig av oro. Vem kan vara så hjärtlös och feg och köra på en gammal kvinna?

Sakta kryper den oväntade sanningen fram: ett brott som varit fördolt i decennier är på väg att uppdagas och de få vittnen som kan berätta om det som hände måste tystas till varje pris. Och den sista av dem är Sonja...

Samtidigt försöker Cecilia hitta balansen mellan sitt arbete som barnmorska och livet som mamma och hustru. Den nya familjemedlemmen skapar oro i rutinerna för såväl syskon som resten av släkten. Cecilia känner sig splittrad i sin nya tillvaro som fembarnsmor och hon ställs även inför starka känslomässiga utmaningar. För kärleken minskar inte när livet förändras. Den ändrar bara karaktär. Men vad händer när modershjärtat hotar att sprängas i tusen bitar?

Katerina Janouch
[email protected]