17 april, 2017 20:20

Boktitel: Hittebarnet (del 3)
Kategori: Cecilia Lund #3
Utgivningsår: 2011

Köp boken

Idén till Hittebarnet kommer initialt från en pytteliten notis som fångade min uppmärksamhet. Den handlade om några pojkar i Danmark, som hittade en övergiven baby under en buske på marken i en park. Det satte förstås igång en ström av tankar inom mig. Jag kunde se barnen framför mig, hur de måste ha lekt, och sedan hört mystiska ljud... hur de sökt efter var ljuden kom från och sedan hittat det lilla nyfödda barnet. Vem lämnar en bebis åt sitt öde? En annan historia som lämnade avtryck var nyheten om ett dött spädbarn som hittats i en gångtunnel i en av Stockholms förorter. Fortfarande i dag, många år senare, vet man inte vad som låg bakom ödet som den lilla flickan gått till mötes, och vem hennes föräldrar var. Alla dessa berättelser smälte samman inom mig och resulterade i "Hittebarnet". Titeln var självklar.

Men i min bok lämnas inget åt slumpen. Och Cecilia kan än en gång inte låta bli att engagera sig...

Utdrag ur "Hittebarnet":

"I samma ögonblick hörde de dörrklockan igen. Dess vassa signal bröt in i samtalet. Störde.

– Jag måste ta dörren, sa Cecilia i ursäktande ton. Det var aldrig särskilt lätt att tala med Gun, men när hon väl kom igång var det inte heller lätt att avbryta. Nu nickade den äldre kvinnan och började gå åt andra hållet. Cecilia i sin tur skyndade på stegen. Hon halvsprang de sista meterna fram till den kraftiga dörren i stål och glas, tryckte snabbt på panelen för automatisk öppning och blev stående medan dörren gled upp med ett pysande ljud. Den svala sommarkvällsluften strömmade in, skymningen börja falla där ute. Cecilia såg sig omkring på den tomma plattformen utanför entrén. Det fanns ingen där. Busringning på förlossningen? Så här dags? Hon rös till. Dagarna var visserligen varma men de svenska sommarkvällarna betydligt svalare. Tur att hon varit förutseende nog att ta med sig en varm kofta. Den skulle vara skön att ha när hon alldeles snart skulle bege sig hemåt. Hon lade armarna i kors över bröstet och blev stående så en stund. Hon skulle just vända om och gå in igen när hon hörde något. Ett läte som av en liten knarrande dörr eller av en gnällig hundvalp. Fast samtidigt starkare, mer bestämt på något sätt.

– Hallå, ropade hon ut mot den öde vägen och de parkerade bilarna. Hallå! Är det någon där?

Men hon fick inget svar.

Istället föll hennes blick på byltet som låg nedanför rampen som ledde upp till förlossningsentrén.

– Vad i…

Mer än så fick hon inte fram, det var som om luften i hennes strupe tog slut. Efteråt kom just detta ögonblick att spelas upp inom henne gång på gång: hur hon fick syn på det ofattbara, hur hennes kropp liksom sjönk ihop för en bråkdels sekund, sjönk ihop av chock och förvåning, hur hennes händer famlade i luften. Munnen som öppnades, kanske var det ett läte som kom över hennes läppar, ett läte av bestörtning, eller så fick hon inte fram något, bara kippade efter andan. Stunden etsade sig fast, hur fötterna sattes i marken, hur hon böjde sig ner, beröringen av något mjukt. Ologiskt. Det hela var fullständigt obegripligt.

Först tyckte hon att det som låg där på marken såg ut som en verklighetstrogen docka, en Baby Born i naturlig storlek, en sådan som Sofia hade, en som gick att klä på och bada och mata. I babyliften låg en baby insvept i en ljusblå filt och grät. De små ljuden stegrades. Babyn drog in luft och gav strax upp ett ljudligare klagoläte. Så ännu ett.

– Åh herregud, utbrast Cecilia. Herregud!

Snabbt lyfte hon upp barnet ur liften, tryckte det mot bröstet. Så såg hon sig omkring än en gång, som om hon hoppades få en rimlig förklaring, kanske få syn på barnets föräldrar i närheten… En nyförlöst mor kunde agera irrationellt, kanske kom hon plötsligt på att hon glömt stoppa pengar i automaten. Och vad? Lagt ifrån sig sitt barn på marken, där någon kunde trampa på det?

Sommarmörkret föll omkring henne där hon stod med barnet i sina armar och försökte samla tankarna. I ytterligare några minuter väntade hon, spejade ut över bilarna. Men i takt med att sekunderna tickade på blev insikten allt starkare. Barnet hon höll i sin famn var övergivet. Någon hade lagt det vid rampen, sedan ringt på klockan.

Det lilla ansiktet som stack fram ur filten. Den tandlösa munnen som sökte ett bröst. Huvudet liksom hackade fram och tillbaka mot hennes bröstkorg, munnen öppnades, de små händerna viftade hjälplöst. Hon tryckte passerkortet mot läsaren och när dörren gled upp sprang hon tillbaka in på avdelningen, med barnet tätt tryckt intill sig."

 

BAKSIDESTEXT:

I Hittebarnet har Cecilia precis upptäckt att hon är gravid. Sommaren står i full blom och det är mycket som ska ordnas. Barnkalas, semester och en weekendresa på tu man hand med maken John. Graviditeten är lika oväntad som förvirrande för Cecilia. Är äktenskapet tillräckligt stabilt för att klara av ännu ett barn?

 

Privatlivet är turbulent, men mycket händer även på förlossningen. En sen kväll hittar Cecilia ett övergivet barn på marken utanför sjukhuset. Vem har lämnat barnet och varför? I sina försök att besvara gåtan utsätter sig Cecilia själv för stora risker. Både kroppsligt, men även känslomässigt.

Katerina Janouch
[email protected]