17 april, 2017 13:49

Boktitel: Blodsystrar (del 7)
Kategori: Cecilia Lund #7
Utgivningsår: 2014
ISBN: 9789175791005

Köp boken

Det finns miljöer som är mer inspirerande än andra. Jag är väldigt förtjust i gamla herrgårdar, slott, herresäten och nedlagda mentalsjukhus. Och förstås kloster. Jag glömmer aldrig hur jag som tonåring besökte Birgittasystrarna i Vadstena och den lågmälda miljön där. Visst är det fascinerande med människor som viger sitt liv åt Gud och som sedan lever i en stilla avskildhet från den hetsiga världen där vi andra rusar fram. Att det sen florerar en mängd rykten runt klosterliv är en annan sida av myntet. Slutna sällskap kan dölja mycket bakom fasaderna...

Jag såg en medvetslös ung kvinna framför mig. Hon låg på sidan, med ansiktet mot marken, och paret som hittade henne när de var ute på sin kvällspromenad upptäckte att hon var höggravid. Vem var hon? Varför låg hon här?

Samtidigt var det många skriverier om nedskärningarna inom vården. Missnöjet bland barnmorskor och annan vårdpersonal kokade. Man riskerade patientsäkerheten. Jag föreställde mig vad som skulle kunna hända om det ville sig riktigt illa.

Den sjunde boken om Cecilia Lund heter "Blodssystrar". Som vanligt vävs här flera olika berättelser samman.

 

Utdrag ur "Blodssystrar":

 

"Cecilia hade knappt hunnit somna förrän mobilen ringde. Hennes första tanke var att inte svara, men någonting fick henne ändå att plocka upp telefonen.

– Hermansson här, på Kvällspressen, hörde hon en mansröst. Jag har fått uppgifter om att en mamma och hennes barn avlidit under en förlossning i natt och tydligen var du i tjänst. Kan du berätta för mig vad som hände?

Cecilia öppnade munnen och stängde den igen. Hur kunde de där kvällstidningsmänniskorna nosa upp allt så snabbt?

– Ursäkta, jag hörde inte riktigt vad du hette och vad du vill, sa hon för att vinna tid.

– Säger namnet Gisela Monfort dig någonting? En tjugofyraårig mamma som skulle föda sitt första barn hos er på Norra sjukhuset. Nu är visst både mor och barn döda och du var tjänstgörande barnmorska, enligt min källa.

Reporterns ord både bedövade och brände. Genast slungades hon tillbaka till minuterna då Adrian fick det tunga beskedet. Hans kropp i hennes famn, det förtvivlade skriket, sedan gråten, skakningarna. Skulle Adrian bli tvungen att tala med tidningarna? Vem hade ens tipsat dem? Ansikten passerade, Forsberg, Mette, Mia, Susanne… Nej det kunde inte vara någon av kollegorna på avdelningen, ingen av dem skulle väl få för sig att tipsa en tidning? I sovrummets dunkel tycktes röda blixtar dansa fram. Hon dröjde med svaret, tänkte febrilt. Naturligtvis kunde hon inte säga något. Som journalist visste han det. Ändå försökte han.

– Jag måste hänvisa till sjukvårdens sekretess, sa hon och hoppades att hon lät så stram som hon avsåg. Har du några frågor om det kan du vända dig till vår chefsbarnmorska.

Han grymtade missnöjt.

– Ja, ja, den förbannade sekretessen, jag vet, men du måste väl ändå kunna säga någonting? Hur kom det sig att du inte agerade när du förstod vad som var på väg att hända?

Han tänkte inte ge sig i första taget. Det gjorde de aldrig.

– Jag vet inte var du fått informationen från, men som journalist borde du veta att jag inte kan svara någonting alls på din fråga. Än en gång måste jag hänvisa till sekretessen kring sjukhusets patienter, sa hon avmätt. Nu får du ursäkta, jag måste lägga på.

– Vänta, bad han. Men du var där? Du arbetade i natt?

– Inga kommentarer.

– Jag tolkar det som ett medgivande. Jag kommer att skriva att du vägrar svara på frågorna, Cecilia Lund, och du måste förstå att detta knappast kommer att göra dig och ditt sjukhus särskilt populärt. Sedan nyheten gick ut på nätet har vi fått flera upprörda samtal från människor som undrar hur det har gått till och som berättar om egna traumatiska upplevelser i samband med barnafödandet. Var du stressad i natt, Cecilia? Gjorde du fel? Att inte protestera mot nedskärningarna inom vården är att godkänna det som pågår.

Cecilias trötta hjärna kunde inte för allt i världen klura ut hur hon skulle kunna lastas för politikernas ekonomiska beslut. Det var verkligen inte hennes fel att barnmorskorna slet som djur för usla löner och knappt fick ta en kisspaus. Det var inte hon som bestämde inom landstinget, inte hon som fattade beslut som försämrade tillvaron för personalen på alla stadens sjukhus och som mycket riktigt ledde till sämre patientsäkerhet och vård.

– Nu förstår jag inte riktigt, sa hon kyligt. Menar du att jag som barnmorska är ansvarig för hur det ser ut inom förlossningsvården?

– Spela inte dum, sa reportern överlägset. Var det på grund av dig som mamman och barnet dog? Nedskärningar eller inte. Någon kommer att ställas till svars.

– Som sagt, du får prata med vår chefsbarnmorska eller med sjukhusledningen, sa Cecilia. Jag har ingenting mer att säga dig. Nu lägger jag på.

Hon hörde hans bjäbbande protester, men brydde sig inte längre om det han sa. Istället tryckte hon bort samtalet och slöt ögonen, blev liggande orörlig med mobilen i handen. En obehaglig kyla spred sig i kroppen. Från tårna och uppåt, över låren och magen, upp i bröstkorgen, ut i armarna, från tinningarna och in i hårfästet.

 

BAKSIDESTEXT:

Serien om barnmorskan Cecilia Lund har fått en efterlängtad sjunde del. Precis som tidigare i serien handlar Blodssystrar om vardagsliv, relationer, och familjedraman i kombination med nervpirrande spänning.

Cecilia står på egna ben efter skilsmässan. Under en dramatisk förlossning på sjukhuset där hon jobbar avlider en ung mamma och hennes baby. I medierna rasar en hätsk debatt om vårdbesparingar och Cecilia kontaktas av den bortgångna kvinnans fästman. Hon är helt oförberedd på vad som sedan sker.

En ung gravid kvinna hittas medvetslös under en gångbro och Cecilia engagerar sig i fallet med fara för sitt liv samtidigt som hon försöker finnas till hands för sin egen familj.

 

 

Katerina Janouch
[email protected]