4 oktober, 2017 11:02

Så har det hänt igen för andra gången på kort tid, att jag blivit avstängd från Facebook. ”Avstängd” på ett rätt raffinerat sätt som skapar en känsla av djup olust och är ett hugg mot självkänslan. Den som får smäll på fingrarna på det här viset får visserligen fortfarande gå in på det sociala nätverket, men storebror bestämmer att du bara får se, inte vara med fullt ut.

”Brottet” mot ”communityreglerna” denna gång var att  lyfta det faktum att en kvinna vid namn Fredrika Johansson ifrågasatte ”av nyfikenhet” varför hennes bekant, en Kristin Mårtensson, lajkat  mitt reportage om pappan vars 13-åriga dotter gängvåldtogs av fem utländska män. Detta innebar, enligt åsiktspoliskvinnan Fredrika, att jag ”lyckats hetsa upp en vidrig stämning”. Responsen blev att Kristin, som kritiserats, tackade förfärat för att hon uppmärksammats att hon ”kommit åt gillaknappen”.

Jag tog en skärmdump och publicerade kommentarerna ihop med ett sarkastiskt inlägg om gestapo.

När du stängs av på detta sätt innebär det att du inte kan skriva till dina vänner i Messenger, du får inte lajka och kommentera andras inlägg, du får inte heller göra egna inlägg. Du får helt enkelt stå vid sidan av och titta på när de andra umgås, men blir osynliggjord. Du sitter i utvisningsbåset på obestämd tid, får stå i skamvrån och skämmas. Någon leker med dig, någon roar sig med dig och du har ingenting att säga till om. Härskartekniken i detta är faktiskt ytterst obehaglig. Ett slags mental elstöt som ska lära den olydiga veta hut. Utfrysning där det sociala mediets chefer avgör att du är olämplig och hur länge du ska vistas i frysboxen. Ett slags sofistikierad mobbning där den utsatte får känna av överhetens makt. ”Communityregler” talas det om, men vad är det för nyckfulla regler egentligen? Begreppet är såväl luddigt som godtyckligt. Det är inte det Facebook jag känner igen, inte det Facebook jag gick med i för åtta år sen. Att klimatet har förändrats beror säkert delvis på EU:s krav på Facebook. Det är nämligen så att EU-kommissionären meddelar att man överväger skarpa rättsliga påföljder om inte företagen visar en väsentligt bättre utveckling framöver, skriver SVT. Vidare (jag citerar ur artikeln): ”Och det kan bli en dyr historia. EU har tidigare krävt miljardbelopp i böter av företag som inte följer unionens regler. Och det är inte bara den europeiska unionen som hotar nätjättarna med dryga böter: Redan i april i år godkände Tyskland ett förslag som ställde tuffa krav på Facebook och Twitter inför valet. Om de inte tog bort innehåll med hat och ”fake news” inom 24 timmar skulle de tvingas betala böter på upp till 50 miljoner euro, motsvarande närmare 500 miljoner svenska kronor.”

Det är inte särskilt långsökt att dra slutsatsen att vi även ser konsekvenserna av detta här i Sverige. Det som har skett är att helt vanliga samtal, reportage och kritik numera slentrianmässigt sorteras in under kategorin ”hat, hot och fake news”. När det i själva verket många gånger är kritik av migrationspolitiken och ett konstaterande av att Sverige förändras till det sämre. Eller när man rättmätigt protesterar mot orättvis behandling, åsiktsförtryck, eller påpekar det vridna i människors ängslighet och censurbeteende.

Några tankar: För det första har politikerna lyckats söndra effektivt när privatpersoner börjar bevaka varandra. Att man ger stöd från högsta politiska ort till en organisation som den åsiktsförtryckande jag är här-rörelsen, innebär att man stöttar det beteende som i slutänden resulterar i ökad polarisering och splittring av medborgarna i landet. Det var det som skedde i till exempel mitt gamla hemland Tjeckoslovakien, i Ryssland och i DDR. Familjemedlemmar kunde ange varandra, grannar agerade åsiktspolis, angiveriet frodades. Det var otäcka tider. Vi bodde granne med en pensionerad dam vars enrumslägenhet vägg i vägg med vår förvandlades till sambandscentral för hemliga polisen. Kostymklädda män kom och gick och jag avskydde den falskt flinande tanten, som låtsades vara snäll och försynt men som fick betalt för att den hemliga polisen skulle använda hennes etta som sin värmestuga för att kunna spionera på vår familj. Hon kände sig säkert duktig och sedd, en laglydig kamrat i statens tjänst, som hjälpte till att kartlägga mina föräldrar, de förhatliga rebellerna som var mot kommunismen och diktaturen. För det var så de styrande jobbade, de skaffade sig fotsoldater som hjälpte till att vakta och som skvallrade mot betalning. Det var den typen av ryggradslösa fega kräk som angav Anne Frank, som avslöjade hennes gömställe. Det finns sådana människor i alla läger. Ett slags självgoda sadister som njuter av att förstöra folks liv. I dag håller de reda på vad du lajkar på Facebook. Som till exempel Fredrika som öppet ifrågasätter varför Kristin lajkat en artikel jag skrivit. Och Kristin svarar skräckslaget att hon ”råkat” komma åt gillaknappen… (Att man kan ångra sig och ta tillbaka sin lajk verkar hon inte känna till…) Jag har hört det mesta vid det här laget. Hur folks arbetsgivare kontaktas, hur barn blir osams med sina föräldrar, hur föräldrar säger upp bekantskapen med sina barn, hur människor skiljer sig för att den ene ser problemen medan den andre förnekar. Vi blänger misstänksamt på varandra och själen urkolkas allt mer.

Det andra är vad censuren utifrån gör med yttrandefriheten och med de människor som på olika sätt straffas för att de öppnar munnen. När du får en mental elstöt aktar du dig. Dina fingrar har blivit brända och du blir mer försiktig. Du börjar tänka preventivt, för att inte bli ännu mer skadad, kan jag verkligen skriva så här? Kan jag ens tänka dessa tankar? Jagkanske är en ond, psykiskt sjuk individ som resonerar i de här banorna? Du börjar ifrågasätta dig själv och dina känslor och tankar. Du som tillhör dem som aldrig hotat någon och du hatar inte nämnvärt heller, men du måste numera kryssa försiktigt, försiktigt för att inte gå på grund. Att skoja om vissa politiker går inte för sig. Att lägga upp vissa bilder är uteslutet. Att komma med kritik – tja, det beror på vad du kritiserar. Ja, du ifrågasätts när du faktiskt fylls av avsky, inför till exempel barn som blir mördade av terrorister, du får då veta att dina känslor av maktlöshet, ilska, förtvivlan och vrede är ”fel”. Risken finns att du blir väldigt trött av detta. Du tappar geisten, sugen. Du känner dig ensam, isolerad, kanske börjar du tvivla på ditt eget förnuft. Du tänker, motståndarna är för många. De anmäler, de ser till att jag blir blockerad. Jag kanske måste sluta vädra mina åsikter offentligt för att överleva. Jag får väl börja lägga upp harmlösa selfies, bilder på kattungar och frestande maträtter. Jag får reducera mig till att fortsättningsvis dela träningstider och skryta om att jag har myskvällar med vänner. Det politiska samtalet får jag flytta från sociala medier till ett undangömt hörn där ingen kan höra. Eller behålla mina tankar för mig själv. Jag får låtsas tycka något annat.

Många anser att priset för att säga vad man vill blir för högt. Man blir inte längre bjuden på fester, vänner sluta att höra av sig. Avstängningen från sociala medier är bara ett av alla straffen och konsekvenserna. Livet förändras, kanske förlorar man jobbet, kanske blir man stämplad som en person ingen vill stå bredvid. Det skapar en känsla av att man är dålig. Att man inte duger. En svagare individ kan börja känna avsmak och förakt för sig själv.

I alla dessa fall har samhället som önskar strypa friheten vunnit. Segern över de oliktänkande är en vinst. Man slipper kritik. Man får fortsätta låtsas som att allt är i sin ordning, att situationen är under kontroll. Charaden får fortgå. Men det är en ytlig vinst, ett spel för gallerierna. För inte utplånar man känslan av orättvisa och övergrepp, av lögn och falsarier genom att kväva och skrämma till lydnad. Tvärtom förstärker man känslan av svek och ilska. Men det som frodas i utanförskapet är exakt det man vill motarbeta. I utanförskapet, i utkanten av etablissemanget, samlas de utstötta, de förbittrade, de som anser sig orättvist behandlade. Där kan både konspirationsteorier samt mer extrema avarter av politiska rörelser växa sig starka. Oavsett vad så är en begränsad yttrandefrihet ett konkret hot mot demokratin och det öppna samhället. Men dessa mönster kan vara svåra att urskilja, i synnerhet i det läger som för stunden åtnjuter maktens gillande. Av historien bör vi dock lära att mathavare är nyckfulla och kan bytas ut. Demokratin är inget som kan tas för givet. Frihet är ingen självklarhet.

I framtiden kan det i Sverige bli förbjudet att publicera nyhetsartiklar som innehåller personuppgifter om ”etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse” eller uppgifter om ”att en enskild har begått lagöverträdelser genom brott, förekommer i fällande domar i brottmål eller har varit föremål för straffprocessuella tvångsmedel”. Vidare föreslås att ”det ska bli möjligt att i lag föreskriva om förbud mot offentliggörande av vissa särskilt integritetskänsliga personuppgifter om de är tillgängliga på ett sätt som innebär särskilda risker för intrång i enskildas personliga integritet. Det som kan hända är att den här typen av information i massmedia inom kort kan förlora grundlagsskydd enligt en lagrådsremiss från 22 juni 2017, undertecknad av bland annat Morgan Johansson.

Är du liksom jag utelåst från Facebook? Paradoxalt nog är ryska motsvarigheten, www.vk.com, ett friare socialt forum. VK står för ”V kontakte” det vill säga, ”i kontakt” Där finns idag 400 miljoner användare och det fungerar ungefär som Facebook. Jag har startat ett konto där och har noterat en strid ström av nytillkomna svenska användare. Välkommen över du också, kanske kan denna ryska plattform erbjuda ett friare samtalsklimat än dess amerikanska storasyskon? Traditionellt har USA stått för frihet medan Ryssland varit känt för det motsatta, men vi lever som sagt i uppochnervända tider. Att värna det fria ordet är vår tids viktigaste kamp.

 

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

 

 

 

 

Katerina Janouch
[email protected]