28 april, 2017 06:56

De skriva ord som skrivs är bra och viktiga, men man ska ej begråta de dagarna då man led av skrivkramp eller lättja eller bara solsting. För såna dagar finns det gott om sommartid. Dagar då man stiger upp med en känsla av bejakande och positiv energi i kroppen men sedan kretsar man mest runt vinbärsbusken som dignar av mogna bär (med tanken att plocka dem), ligger i hammocken med ambitionen att läsa en roman (samtidigt som man slösurfar på sociala medier och stör sig över folks bilder på rosévin i motljus), åker och badar med de tonåringar som välvilligt sökt sig till landet och så går man i skogen och inbillar sig att man måste “tanka inspiration”. Men sen kommer dagar då man helt plötsligt landar vid datorn, öppnar dokumentet med manuset i och sätter igång. Orden strömmar ur fingrarna och det berömda sommarflödet infinner sig.

Skrivandet kan dessa stunder liknas vid kärlek. När man söker den som mest desperat håller den sig undan, men när man ger upp kommer den och knackar en på axeln. “Här är jag. Ta mig.”

En bra taktik när man drabbas av lätt panikångest och motvilja mot det egna manuset (liknar ett gammalt äktenskap, den där boken!) är att inte ge sig själv för svåra uppgifter (sånt som jag annars är mästare på, tex berordra “idag ska det skrivas 30.000 tecken”). Nej, lura hjärnan lite snyggt, ungefär som man kan göra när man vet att man borde träna men inte har lust att komma ut. Säg åt dig själv “jag ska bara läsa lite i det sista kapitlet och kanske redigera det” – precis som när du lirkar dig ut med budskapet ” jag ska inte springa en mil utan bara ta på mig gympaskorna och gå ett varv runt kvarteret”.

Ofta sker då det magiska att man faktiskt rycks med. Ett varv runt kvarterer blir en timme ute för när man väl får det friska syret i lungorn så vill man inte gå hem igen och när man känner kroppens tacksamhet så fortsätter man bara gå, fortare och fortare tills man faktiskt springer, och kanske blir det en mil? Och samma med skrivandet, när man redigerat några kapitel och läst sitt manus så får man sug efter att skriva litegrann, komplettera, eller uppslag till en dialog, och rätt vad det är skriver man och fingrarna dansar över tangenterna och det är ju roligt, herregud, det är härligt! Och man känner hjärnans tacksamhet för att man överbryggat dess inbyggda motstånd och gett sig hän sin text, likt en varm omfamning som känns rätt och intensiv.

En timmes skrivande om dagen räcker. En promenad likaså. men blir turen lång och du springer dig svettig, blir timmen till flera och du försvinner i din romanvärld, så har du en extra bonus med dig i ryggmärgen.

 

 

Katerina Janouch
[email protected]