28 april, 2017 07:43

Att fostra en flicka (eller en pojke, för den delen) är inte särdeles lätt idag. Vi befinner oss i en kraftfull mediatsunami som sköljer över oss med ord, bilder, film, flöden av intryck, nyheter, privatliv, öden, vittnesmål, ideal, photoshoppade kroppar, färger, intryck. Orden väller över oss men även bilderna, rörliga, uppfordrande, alltigenom närvarande.

Kan vi värja oss? Kan hjärnan sortera? Dator- och tevespel, blinkande kväkande plingande morrande mobiler, Facebook, Twitter, Insta, sms, Skype. Tystnaden är plötsligt kraftigt hotad. Och i strömmen av ord och bilder ska den lilla människa hitta sin plattform, sin tillblivelse, sin personlighet och karaktär. Vad känner jag? Vem är jag?

Vuxenvärlden hastar och stressar, självupptagen och irriterad.

Vem tar hand om barnen? Vem lyssnar på Knyttets gnälliga frågor? Vem tröstar? Vem orkar? Förr var det minsann världskrig o svält som enagagerade, nu gäller bara mobilen. Det är en sorglig tid, den speglar ensamheten, de ropar ju efter oss vuxna, hörni, se oss, prata med oss! Ge oss en gnutta av er tid. Snälla. Javisst har de dyra märkeskläder men kanske är deras hjärtan värre däran än de där forna tiders ungdomars. Som saknade det materiella men som ändå hade något slags gemenskap.

Nu finns fina dyra kläder men själen gråter i mörkret, bakom mobildisplayen, med bara cyberkramar och kanske en främling på chatten som verkligen SER. Inte vet jag? Kan man avfärda en ensamhet bara för att vederbörande är klädd i ett dyrt plagg? Som om de därmed inte kunde lida…

Flickor då. Det är fan att vara flicka idag (jag kommer till killarna sen). Hon är ett objekt, en ikon, en politisk akt, en provokation. Hon är ambitiös, pluggar hårt, mottar dubbla budskap, döms fräst utifrån sin yta, sin vikt, sin söthet/sexighet. Hon är analyserad och skärskådad, ifrågasatt och eftertraktad, utnyttjad och exponerad. Målgrupp för stora företag, högvilt som konsument, finns inte en milimeter av henne som inte kan målas lackas lockas rakas bantas groomas! Samtidigt är hon en samhällsmedborgare, en framtida mor till framtida barn, nya små konsumenter och köpare. Hur gör vi föräldrar för att ge henne ett optimalt liv? Hur hjälper vi henne att inte fastna i könsfällan, att inte hålla käften och vara söt, att vara medveten om sina rättigheter och möjligheter, att inte svälja bloggidealen med plastkroppar och tomma hjärnor?

Jag är uppfostrad enligt jämställdhetskonceptet: “Du är inte i första hand en kvinna, ett kön, du är i första han en MÄNNISKA. Såsom en människa har du samma rättigheter och skyldigheter och möjligheter som alla andra människor. Yta och materiella ting är inte primärt – det primära är vad du gör av ditt liv, att du lever på ett sätt som är sant mot dig själv och andra, att du hittar din plats och gör det optimala av de förutsättningarna du fått. Dina drömmar – följ dem. Dina rädslor – utmana dem.”

(Okej det sista har jag själv lagt till.) Aldrig att någon stämplade mig som “flicka”! Tvärtom. Jag var ett barn, en varelse med två armar och ben, fri att klättra i träd och springa med vinden. Det där med kvinnligt kom nog först vid 13, när det blev dags för bröst och hår på muffen och mens. Men även då kände jag mig rätt fri och androgyn. Först senare blev jag inrättad i ledet, in i det tvångssöta, tvångssexiga. Fast jag var aldrig den söta flickan. Aldrig skolans Lucia. Aldrig någon som killarna trånade efter. (Det blev jag först senare, haha). Fast i barndomen var det ett slags frihet, att inte behöva leva upp till det där förbannade kvalmiga söta! Jag blev arg istället, arg och tvär och rebellisk. Jävlades o bråkade, åh som jag älskar alla tjejer som jävlas och bråkar, oavsett hur de ser ut. Och ändå kan jag känna mig ledsen över att man tvingades välja, var man inte “söt” måste man bli något annat, som om det egna jaget inte riktigt dög… men så är det för alla, antar jag. Det går inte bara vara en tapet. Även om det skulle vara skönt.)

Jag tror det är så det måste bli.

“Du är en människa”. Det är så man fostrar en flicka.

“Du är en människa”. Det är så man fostrar en pojke.

Tror du pojkar har gräddfil? Asociala, känslohämmade, uppmanas att slåss, kläs i fula mörkblå plagg, tvingas tuppa sig mot varandra, förväntas vara “fysiska”. Unga killar tar livet av sig, överrepresenterade i statistiken, de tar risker, överrepresenterade bland livsstilskriminella, får inte gråta, hur kul är det? Hur lätt är det att vara POJKE om jag får fråga? Det är samma kroppshets, modehets, sexångest där. Jag har själv fyra söner. Jo tack, jag vet.

“Du är människa”. Oavsett kön, utseende, bakgrund, etnicitet. Du är människa. Se den lilla människan intill dig, den du satt till världen. Tala till henne som den världsmedborgare hon är. Ge henne öppna dörrar, kärlek, kraft och mod. I övrigt äger hon sitt eget liv, men dina ord kommer hon aldrig att glömma.

 

Katerina Janouch
[email protected]