30 augusti, 2017 06:14

Khalil mejlade mig i mitten på augusti och skrev att han arbetat med ensamkommande flyktingbarn i över åtta år. Under denna period hade han varit i kontakt med nästan alla myndigheter och han skrev att han hade mycket att berätta. Jag blev nyfiken och vi bestämde att jag skulle göra en intervju med honom när jag kom till Skåne.

Det är den 29 augusti och solen står redan högt när jag kör in i Helsingborg. Vi har stämt träff utanför Grand Hotel och anländer nästan samtidigt. Khalil är lång och mörk och bär keps och flipflops, och det är lite befriande att se för det gör jag också, och vi ger varandra ett sympatileende när vi tittar ner på våra fötter. Sedan betalar vi parkeringsbiljetterna och jag frågar var han kommer från, för jag ser ju att han knappast har sina rötter i något bondesamhälle i Värmland. Jag kommer från Sudan, svarar han.

På hörnet mitt emot hotellet finns ett café och vi beslutar oss för att sätta oss där. Khalil säger att han älskar budapestbakelser och jag säger att det gör jag med så vi beställer varsin. Khalil betalar både för bakelserna och för kaffet. Sedan slår vi oss ner på uteserveringen och jag startar inspelningen. Men först frågar jag om han vill vara med på bild och säga sitt fullständiga namn. Han rycker på axlarna, ser lite förlägen ut. Okej, det räcker med att jag tar kort på dina händer och skriver ditt förnamn, föreslår jag. Många vet ändå vem jag är, säger han, och sedan låter han mig ta ett par foton på hans händer.

Vårt samtal blir väldigt ocensurerat, ett sådant som man kan ha med en vän eller någon man möter. Någon som längtar efter att berätta om sina upplevelser.

Berätta din historia, säger jag.

– Min pappas farbror kom som sjöman, från Dongola i Sudan, till Sverige 1942, och sedan kom det fler på 50- och 60-talet. Min pappa kom hit 1968. De hamnade i Göteborg på den tiden. Svensk sjöfart var extremt stort, och det var flera sudaneser som kom, praktiskt taget hela byn var här, kanske femtio- sextio stycken… De flesta åkte tillbaka, det var bara två som blev kvar. En av dem var min farfars bror. Min pappa kom till Sverige 1968, nästan samma månad som jag föddes.

Hur tyckte han att det var att komma som invandrare till Sverige på den tiden?

– Det var inga problem. 1978 bestämde han sig för att stanna i Sverige.

Träffade han en svensk kvinna?

– Nej, mamma är också från Sudan. Vi är fem syskon. Två är födda i Sverige, resten är födda i Sudan. Jag är uppväxt i Malmö, vi är skåningar allihop. Jag är utbildad mentalskötare och har arbetat med psykiskt sjuka ungdomar i många år.

– 2009 började jag jobba med flyktingar, så kallade ensamkommande flyktingbarn, som de kallades. Jag trodde att jag skulle arbeta med ungdomar mellan 14-17 år, men det blev tydligt med en gång att det inte var några barn det rörde sig om. Folk pratar om felmarginalen, att den är någonstans mellan 17 och 18 år, men det är det inte. Det här är folk som är tio år äldre än de säger. Under mina åtta år som jag jobbat med ensamkommande har jag bara haft ett par stycken som varit under arton. De flesta var omkring tjugofyra, tjugofem…. upp till trettio… Företaget jag jobbade på hade tretton boenden och de flesta inskrivna där var runt tjugofem år gamla.

Khalil tar en klunk kaffe.

– En övervägande del av de som kallas ”ensamkommande barn” som kommer till Sverige är över 20 år – särskilt bland de som kommer från Somalia, Afghanistan och Nordafrika (Marocko och Algeriet) Det finns två anledningar till varför de här individerna väljer att bli minderåriga och lyckas få sin ålder sänkt med upp till 15 år. Afghaner och nordafrikaner har inga asylskäl till att stanna i Sverige. Enbart barn under 18 år som är föräldralösa får stanna i Sverige. Så det är logiskt att åldersljugandet sätts i system.

– Det jag har stora problem med är att 25-åringar går i samma skola som 15-åringar. När jag skriver in dem i skolan, så tycker jag det är jobbigt. Fruktansvärt jobbigt. Jag vet att sjuksköterskorna vet det, att studievägledarna vet det, att lärarna vet att de inte är några ”barn”. Det är absurt att vi ska ha vuxna män som går i skola med tonåringar. Min personliga syn är, att det inte finns några ensamkommande flyktingbarn.

Han frågar mig om jag har arbetat med barn, och jag säger att jag har fem egna barn. Han nickar.

– Jag ska förklara, säger han sedan. När du ska komma från Afghanistan så måste du åka igenom Iran, Turkiet, sen ska du åka båt mellan Turkiet och Grekland. Och sen sju-åtta länder. När du kommer från Somalia, det är exakt likadant, du åker över Eritrea, Sudan, Nordvästra Sudan, in i Libyen, medelhavet, sen sju åtta länder tills du kommer till Sverige. En 12-åring har inte den mentala kapaciteten för att på egen hand klara en sån här resa. Inte en 16-åring heller. Inte en 18-åring. De här resorna kostar 100 000 kronor. Så det finns inga ensamkommande flyktingbarn. Det är en lögn. Antingen betalar familjen, och det gör de, jag har suttit och pratat med många. Och de säger samma sak, vår familj har sparat pengar, hundra tusen spänn. Själva resan mellan Turkiet och Grekland, kostar 40 000 kronor. Den lilla båtresan. Så när man säger att man har förlorat sina föräldrar när man var fem år, betyder det att ens världsbild skulle vara så begränsad att man inte skulle kunna tänka längre än sitt område. Så ser det ut för gatubarn. De tänker bara på sitt närområde. De kan inte tänka ”jag ska åka till Sverige”.

Khalil suckar och rör i sin kopp.

– Du kan jobba ihjäl dig, men du kan inte tjäna hundra tusen kronor. Det är omöjligt. Du måste ha hjälp.

Vi pratar lite om myndigheters naivitet och dem som försöker utnyttja det generösa svenska systemet. Jag frågar vad hans tankar är kring att detta får pågå.

– Jag tror det är miljöpartisternas och vänsterpartisternas fel, för de har tjatat och skrikit högst. Jag har sagt ifrån, till socialtjänsten, men de säger att det är Migrationsverkets ansvar. Vi ska leva med hur det ser ut, att det ljugs och bluffas. De vägrar lyssna på oss.

Ni har kontaktat socialtjänsten och sagt ifrån?

– Ja. Som behandlingsassistenter på boenden. Sen har ju inte företaget något intresse av att vi ringer Migrationsverket, för de vill ju tjäna pengar. Säger vi ifrån så kommer inte kommunen att placera hos oss…

Khalil fortsätter:

– Vi lägger otroliga summor på de ensamkommande. Varför man ska betala så mycket pengar för unga friska män, det är slöseri med verkliga resurser. Men mitt största problem är ändå att de går i grundskolan och på gymnasiet. Det gör mig skitförbannad.

Khalil berättar om de infekterade konflikterna på Värnhemsskolan i Malmö och hävdar att dessa bland annat beror på att de äldre ensamkommande, som placerats på skolan, utsätter tjejer för trakasserier, något som inte ses med blida ögon av de yngre killarna på skolan. Resultatet blir bråk mellan grupperna. Jag säger att inget av detta stått i tidningarna, däremot har det rapporterats om bråk och att skolan tvingats hålla stängt. Khalil berättar att detta är en uppgift som inte kommer fram, men att han hört av ungdomar att de kallar de ensamkommande äldre eleverna för ”gamla gubbar”.

– En kille sa att han var sexton och ett halvt år gammal. Sedan berättade han att han hade två barn fyra och två år gamla. Killen var minst trettio! När jag sa ifrån blev han aggressiv och hotade att polisanmäla mig. Förstår du hur långt det har gått?

Han fick fortsätta gå i gymnasiet fast han var runt trettio?

– Ja, det fick han. När gifte han sig? När skaffade han barnen? Det är ingen som frågar, varken Migrationsverket eller lärare. Problemet är att människor är så fega. Så extremt fega… De så kallade flyktingbarnen vet allt om sina rättigheter och de drar sig inte för att hota, för de vet att tjänstemän är lätta att skrämma.

Khalil skakar på huvudet. han har knappt rört sin bakelse, så jag säger åt honom att äta den innan getingarna tar den.

– Jag har två döttrar, jag är extremt rädd om dem. De är 24 och 22. Min ena dotter pluggar i Göteborg, jag vet inte om du har hört om Nordstan? All kriminalitet. Så kallade gatubarn där också. Men de är starka, och våldsamma. Det är inte tryggt. Vi är fångade i vårt eget land. Ändå, hellre håller man tyst om problemen, hoppas att de ska försvinna.

Numera jobbar Khalil på ett behandlingshem för drogmissbrukare. Han säger att behandlingshemmet fylls på med ensamkommande.

– Afghaner och nordafrikaner har drogproblem, praktiskt taget alla nordafrikaner röker… praktiskt taget allihop. Jag har inte träffat någon som inte röker. Hasch och sånt. Afghanerna, mer än hälften röker. Rökheroin också. Allt det här kaoset går ut över oss andra, som att det inte finns platser på behandlingshem för våra egna ungdomar. De skrattar åt oss, de tycker att vi är dumma i huvet.

– Jag har skrivit till liberalerna, jag var med i partiet mellan 2000-2017. När de hade ett möte om integration så kom de med en lista på tjugofem punkter, men inte enda punkt var det någon vettig sak. Det var bara snack om att de skulle ha mer utbildning, mer pengar, mer pengar, och så vidare. Jag skrev ett mejl till dem, redan 2015 örsökte jag påverka, men fick inte ens svar. Jag kan skicka det till dig, så får du se.

Är det rädsla för rasism, tror du, som gör att så få vågar säga ifrån?

Ja, säger Khalil. Absolt.

Blir du kallad rasist?

Han lägger ifrån sig skeden.

– De kallar mig för allt möjligt när jag kommer med kritik, att jag är rasist, att jag är SD… mina arbetskamrater kallar mig SD. Men det spelar ingen roll om de kallar det rasism, för det är sanningen. Och även om de säger att jag är dum i huvudet, så kan även nån som är dum i huvudet säga något vettigt. Som att det är galenskap att en ensamkommande får bidrag för att söka pass, så att han kan åka till Iran och gifta sig. Han säger, jag ska besöka min familj. Jag svarar säger, vänta lite, var inte du ensamkommande? Du har ingen mamma och pappa sen du var fem år? Men plötsligt gäller det inte längre, de får uppehållstillstånd och sedan tar de hit sin släkt.

Khalil tar än en gång upp skolan. Det är uppenbart att han tycker just den biten är ett stort problem.

– Hade mina döttrar gått i grundskolan och det hade gått vuxna män där, då hade jag ställt till problem. Jag hade anmält dem, rektorn, alla. Jag hade inte kunnat vara tyst. Jag hade inte accepterat det.

Men hur kan andra föräldrar göra det?

– De är naiva. Jag tror att man som utlänning ifrågasätter allt. Vi kommer från kulturer där man vet att man ljuger. Så vi ifrågasätter allt. Massmedia är också med och förstör det här samhället. Man styr folks åsikter. De säljer in osanningar och lurar folk. Men du vet, jag ser direkt när folk ljuger. Som när de visade upp en liten tjej från Somalia på teve och hävdade att hon var ensamkommande. Skulle hon tagit sig ensam över Eritrea, Sudan, nordvästra Sudan, in i Libyen… där kommer inte tjejerna igenom. De tar dem och säljer dem direkt. Varför är det ingen som ifrågasätter vad som sägs på tv? En ensam tolvåring har inte den mentala kapaciteten att planera en så lång resa och tjäna så mycket pengar på så kort tid. Det är det jag säger. Det finns inga verkligt ensamkommande. Har du familj, så tar de hand om dig, då är du inte ensam. Det hela är en industri. En industri med människor som utnyttjar ett land ekonomiskt.

Enligt de siffror jag hört får 83% av de ensamkommande som är under 18 år uppehållstillstånd.

– En bekant till mig är chef på Migrationsverket. Han sa till mig, du får titta så här snabbt på ungdomen. Du får inte titta länge. Bara en snabb blick. När han sa det, trodde jag att han skojade. Men han var allvarlig. Reglerna säger, du ska blicka snabbt. När någon säger att han är femton, då ska du bara titta upp och ner, hastigt. Du får inte titta ordentligt. Killen kan också bli förbannad. Du vet, i de här kulturerna man bråkar mycket och pratar mycket, inte som konflikträdda svenskar. Så svenskarna blir rädda och backar.

Khalils ser ut över torget. Solen värmer skönt. Det är lugnt så här dags, lunchrusningen har ännu inte kommit igång.

– Så här ska man tänka, fortsätter han. Statens ansvar är först och främst vår säkerhet, inte något annat. Det är precis som du och jag, vårt största ansvar är våra barn. Säkerhet först, sen allt annat. Jag tycker att staten har misslyckats med det där, för de tänker på asylprocessen och flyktingarnas rättigheter mer än säkerheten för sina egna medborgare och vad som är bäst för oss. Och det är fel tankesätt. Någon sa att vi måste tänka på offren i första hand och inte på brottslingarna, och det tycker jag är fint sagt. De som styr ska tänka på oss i första hand. Vår säkerhet och vårt skydd är det viktigaste som finns. Sen i andra hand kommer asylprocessen. Om någon är en risk för oss, för samhället, då borde den personen inte vara här. Det ska inte gå för att han kört någon snyfthistoria, han ska inte få stanna. Malmöpolisen säger att ensamkommande är springpojkar för kriminella. Du kan ringa och fråga dem, det kan de säkert bekräfta för dig.

Khalil säger att han känner sig besviken på samhället.

– Jag tappar lusten att betala skatt… Man blir uppgiven.

Har du kontakt med människor i Sudan, vad säger de om Sverige?

Han skrattar.

– Lätt land att få pengar från… naiva…

Sedan ser han på mig med allvar i ansiktet.

– Jag är muslim, säger han. Och i islam, man säger så här, det är väldigt enkelt (han håller upp fingrarna): Om du ska hjälpa, så ska du hjälpa ett – dig själv, sen dina barn, dina föräldrar, dina närmaste, sen föräldralösa barn, sen handikappade, och till slut, i sista hand, flyktingar. De kommer på sista plats. Som det är nu i Sverige är det tvärtom, man hjälper de egna i absolut sista hand. Själv fick jag ingen hjälp när mitt företag gick i konkurs, jag fick leva under existensminimum, min mamma måste vi ge pengar så att hon ska klara sig, trots att hon jobbat i fyrtio år och gjort ett bra jobb. Mina barn får inga lägenheter, de får bo hemma hos mig, jag lär få hjälpa dem ekonomiskt tills de är trettio….

Han skrattar, men skrattet har en bitter underton.

– Jag funderar på att flytta, säger han sen. Sverige är hemma för mig, men det går inte längre. Kanske bli det Dubai. Det är bra där. Rättvist. Är du specialist så får du betalt. De uppmuntrar folk att utbilda sig och bli duktiga. Mina barn är viktigast för mig och det är så svenska staten borde tänka. Vi ska inte ha 70.000 fattigpensionärer. Det är ovärdigt. Det är sånt som föder hat och utanförskap. Man vill inte bidra till ett så sjukt samhälle, man känner sig inte lojal. Fanns det möjlighet att ta tillbaka mina skattepengar så hade jag gjort det.

Bakelserna är uppätna sen länge och kaffet urdrucket och vi viftar bort de enträgna getingarna som är extra ettriga så här års i slutet av augusti. Sedan fortsätter vi prata lite till, om religionens roll i samhället. Jag frågar Khalil om hans syn på slöja och han säger att religion är en privatsak som inte hör hemma i arbetslivet.

– Vill man ha på sig burka, får man stanna hemma, säger han utan omsvep.

Några poliser passerar förbi. En piketbuss står parkerad uppe på torget. Khalil städar undan våra kaffekoppar när vi rundat av.

Så är det dags att säga hejdå. När vi ska skiljas åt sträcker han fram sin hand. Hans handslag är fast och någonstans i bakhuvudet slår det mig, Khalil är ju muslim! Ändå tar han mig ogenerat i nypan. Får jag ta en bild på vårt handslag, undrar jag, och han svarar, självklart. Så då gör jag det. Och låter våra händer symbolisera det faktum, att det vi pratat om idag inte har något alls med främlingsfientlighet eller rasism att göra. Våra hjärtan har inga andra färger än blodets. De brinner för något som borde vara en självklarhet. För ett ordnat och tryggt samhälle som tar hand om sina medborgare och som självklart delar med sig av välfärden även till andra – när möjligheten och förmågan finns.

 

Efter vår intervju sätter jag mig i bilen och går in på Twitter. Jag ser att migrationsminister Helen Fritzon ställt in sitt möte med Norges invandrarministern Sylvi Listhaug. Fritzon menar att Listhaug ger en ”missvisande” bild av Sverige. Jag tänker på Khalil och det han sa om utanförskapsområdena i Malmö, att de inte är ett par stycken utan många fler, att han går där och samlar på sig information. Jag undrar om Fritzon varit i till exempel Rosengård? På riktigt? Det är en overklig upplevelse att köra E6:an och ha Khalils ord ringande i huvudet och samtidigt parera tanken på de styrande politikernas krumbukter och falskspel i medierna. Jag stannar till på en parkering i Eslöv och ringer Migrationsverket. Jag behöver fråga om det här med åldrarna, eftersom Khalil sagt att just Malmö är känt för att vara slappt när det gäller just den frågan… först blir jag otrevligt bemött av en person som absolut inte vill låta sig intervjuas. Så jag ringer tillbaka för att prata med presstjänsten.Jag säger att jag har gjort en intervju med en person som jobbat med ensamkommande män och att han berättat för mig om att många söker sig till Malmö därför att där frågar man inte om deras ålder, så jag skulle vilja kolla huruvida det här stämmer. Jag har spelat in samtalet, så detta är bokstavligt återgivet.

– Åldern är en del av identitetsfrågan, så att det kan inte riktigt vara korrekt, säger Alexandra Elias på Migrationsverkets presstjänst. Menar du att man ställer frågar direkt eller när man söker asyl eller vid själva utredningen?

Jag menar när man söker asyl, när man säger att man inte har några papper att man då inte blir tillfrågad om ålder.

– Ja, okej, det stämmer inte riktigt, i och med att när du söker asyl, så ska du alltid göra din identitet sannolik, och har du inte identifikationspapper så tar vi underlag, då måste vi gå på den informationen du lämnar. Åldern är ju en del av identitetsfrågan. Då är ju personen i fråga som anger att man antingen är över eller under arton, och är det inte uppenbart för en och var så kan vi inte ändra på ådern hos den personen som faktiskt anger att man är under arton år. Men en utredning om ålder görs alltid innan ett beslut fattas.

Jag menar att om man uppger att man är under arton som blir man inte ifrågasatt.

– Det är ingen ålder som ifrågasätts precis när man ansöker om asyl. Det är det man ska styrka under utredningen. Men det ska vara att det inte är uppenbart att personen är över arton år.

Personen jag intervjuade menade på att Malmö var ökänt för att man inte var så intresserad av ådersfrågan.

– Det ligger alltid på den sökande att göra sin identitet sannolik, och det utreds alltid. Och är det inte uppenbart att personen är över arton år, då måste vi registrera den åldern som de anger då de söker asyl.

Skulle du säga att det är något som förändrats i attityder, att an var mer generös tidigare, men att nu när fokus varit på åldersfrågan en del, att man fått en mer pragmatisk attityd? Att man inte är lika godtrogen eller generös?

– Det här är ett arbetssätt som förändrats med tiden, det har ingenting att göra med… alltså tidigare fattade man ett beslut ganska snabbt i processen, beslut om åldern, huruvida en person var under eller över arton år, men det gjorde man ju aldrig vid ansökningstillfället, utan det är alltid den åldern man anger som registreras. Sen kommer själva utredningen och samtal där personen ska göra sin identitet sannolik under utredningens gång. Men förr kunde vi fatta ett beslut tidigt i asylprocessen om själva åldern, men idag kan vi fatta ett provisoriskt beslut som kan överklagas separat när det kommer till åldern, vi behöver inte vänta tills vi fattar själva beslutet om asyl.

********

 

Stötta mig gärna genom att köpa min senaste bok Vapendragerskan! Det är den tionde delen i romanserien om barnmorskan Cecilia Lund, utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta då Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3

 

 

 

 

 

 

Katerina Janouch
info@katerinamagasin.se