28 april, 2017 06:31

– Kan du inte skriva något om det här med att vara utbränd som förälder, bad en väninna (40+, med tre barn i tonåren).  Detta att de bara kräver och kräver, pengar, mat, middag på bordet, att de stökar ner, att de skäller och gnäller, att de kritiserar och skärskådar. Att man anstränger sig och far och flänger som en trasa men får inte så mycket som ett tack. Kan du inte skriva lite om det?

Det kan jag absolut. Ämnet är verkligen intressant, och som alltid med något mänskligt så är det varken svart eller vitt.

Jag pratar med andra som känner på liknande sätt, intervjuar kända och okända. Får likartade budskap som ofta kantas av skuld.  Man vill inte gärna framträda med eget namn. Bättre vara anonym, prata i mer allmänna ordalag. Som om detta var det mest förbjudna.

– Gud, när man berättar att man är trött på att laga mat låter det som om man inte älskar sina barn, erkänner en mamma. Men så är det inte. Jag älskar barnen, de är fantastiska, det är bara det där hushållsslaveriet och ungarnas nonchalans som tar kål på en. Jag är så slutkörd i hela kroppen att jag bara vill gråta. Detta är tusen resor värre än tröttheten jag kände när de var bebisar. Då fick man sympatier, alla förstod att man var helt färdig. Men nu är det inte okej att beklaga sig, alla tror att livet är så mycket lättare när barnen håller på att bli stora! Och även om barnen hjälper till hemma och är duktiga och så, handlar det kanske om att man haft ansvar i så många år. Att det känns som om man mest av allt behöver nåt slags husmorssemester.

Jag tänker en del på vad denna kvinna sagt. Några dagar senare möter jag en annan kvinna som börjar berätta om sin 16-åriga dotter. Om den unga damen som styr hemmet som en diktator, som är dryg, lat, nonchalant, som skriker och gormar och smäller i dörrar. Hela familjen trippar på tå. Småsystrarna försöker vara till lags, modern och fadern vet inte hur de ska närma sig sin tonåriga hustyrann.

– Jag får lust att be henne flytta, säger mamman med förtvivlan i rösten. Men det kan man inte. Hon är ju min förstfödda dotter och jag älskar henne så mycket, men du ska veta att kärleken fått sig en törn. Jag är så arg också, förstår inte hur hon kan bete sig som hon gör. Mina känslor är på upphällningen, min ork likaså.

Jag tänker på begreppet ”sandwichkvinnor”, som kläms från alla håll. Barn som kräver och de egna föräldrarna som håller på att bli äldre och kanske skröpliga och sjuka. Mitt i livet står man, någonstans med ena foten i fyrtio- och den andra i femtiolandet, och tänker att det kanske är min tur nu, att göra något för MIG, men så visar det sig att denna tid inte alls är kommen, att det tvärtom är mer än någonsin att göra, att man är efterfrågad på så många olika vis som man tidigare inte riktigt förstått ska komma.

Årslång trötthet läggs på hög. Och pang, plötsligt orkar man ingenting och bara vill gråta och fasiken vad många grå hårstrån man fått också! Föräldrautbrändheten sammanfaller misstänkt ofta med en dundrande mitt-i-livet-skris, när allt man gjort skärskådas och framtiden ter sig oviss.

Tonårsbarnens behov är naturligtvis stora, de befinner sig i ett känsligt skede, samtidigt som de är vuxna nog att både bete sig kritiskt och ifrågasätta dig – du är ingen auktoritet längre, samtidigt som de fortfarande behöver dig. Din relation – om den finns kvar – som genomgår en förvandling, eftersom förutsättningarna förändras. Ditt yrkesliv – som du kanske velat satsa mer på – men där du plötsligt ser dig antingen förbisprungen av yngre förmågor eller tappar orienteringen i – alternativt får du mer ansvar och karriären äter din tid, vilket kan vara nog så stressande. Och så allt det andra, föräldrarna, släkten, vännerna. För att inte glömma dig själv. Ditt utseende, din kropp, din hälsa – träningshysteri, åldrandet, menopausen som får hormonerna att sjuda och koka i dig…

En monumental utbrändhet kan lura runt hörnet, syster.

Kanske finns det inget självklart recept eller motgift på alla dessa känslor. Men när det blir fler än tre som berättar och avger vittnesmål om samma fenomen är det ändå något som ligger i luften.

Livets oundvikliga utveckling? Något slags kollision innan navelsträngen kan kapas? Att barnen faktiskt blir stora och krävande, så att det ska bli enklare för dem att lämna boet, och för oss att släppa taget om dem?

Men också ett behov av att ventilera en känslig fråga, något många mödrar (och fäder) varit oförberedda på. När man lämnat vaknätter, dagissjukor, blöjbyten och trotsåldrar bakom sig förväntar man sig kanske en smidig räkmacka föröver, nu ska ju ungarna bli självständiga och vuxna och äntligen får man lite andrum. I stället infinner sig en monumental trötthet.

Man har varit förälder rätt in i kaklet, så hur hittar man ork för ytterligare tio år till? Tio år som enligt alla banker dessutom är de mest kostsamma.

– Enda gången han hör av sig så vet man att det är pengar han vill ha, suckar L., ensamstående mamma med en 17-årig son. Det är ett slukhål som tycks finnas i denna gosses ekonomi. Jag säger åt honom att skaffa ett extrajobb men det sker inte. Däremot är han väldigt förtjust i dyra kläder och datorspel och så vill han åka på skidresa med sina klasskamrater i vinter.

– Jag tror att en del par faktiskt skiljer sig för att de ska få slippa vara föräldrar varannan vecka, framkastar en pappa vars röst är ett manligt vittnesmål i en kör av kvinnor.

Denna far är 44, har två döttrar som är 13 och 14) och han utvecklar sina tankegångar:

– Det är ju inget folk erkänner, men familjelivet kan vara så slitsamt ibland. Med jämlikheten som råder är det lika tungt för män som för kvinnor att ha ansvar för hushållet. Det kanske inte är sin hustru man ledsnat på – utan hela Familjeföretaget AB. Genom skilsmässan får man det bästa av två världar och måste bara vara förälder 50% av sitt liv. Då kan det vara enklare att klippa banden, gå sin väg. Så man får en chans att andas innan man blivit pensionär.

Känner du dig föräldrautbränd?

Några goda råd för att orka med föräldralivet även föröver…

  1. Är du en curlande tonårsförälder? Släpp kontrollen. Du måste sluta se dig själv som den enda som kan göra saker rätt i hemmet (gäller särskilt kvinnor).
  2. Tonåringar kan både handla, städa, diska, laga mat och plocka undan. Ge dem mer ansvar.
  3. Våga ta plats. ”Egentid” är inget skällsord. Även små stunder då du gör något för dig själv får dig att tanka energi. Meditera i några minuter, gå på yoga, träna, träffa en vän.
  4. Ha ingen skuld för att du inte alltid är perfekt.
  5. Skippa orimliga krav på att alltid ha välstädat, att all mat måste vara lagad från grunden. Ibland kan lite skit i hörnen vara bättre än ett rent helvete, som det heter.
  6. Anamma begreppet ”good enough”-förälder. (Som Taras skribent Elisabeth Gummesson lanserat). Kort beskrivet går det ut på att man inte måste vara perfekt – utan kan ha en rätt låg högsta-nivå… I perioder kanske du inte orkar vara ständigt närvarande, men det är okej. Var inte så hård mot dig själv!
  7. Ta andningspauser i form av små utflykter på egen hand. Om du kan, res bort. Lyssna på musik, skriv, simma i havet. Att barnen är större ger dig faktiskt den friheten.
  8. Prioritera prat och umgänge med tonåringarna, framför att du måste servera perfekta middagar eller ha ett skinande blankt badrum. Säg gärna att du är trött eller krisar. De förstår mer än vad du tror.
  9. ”Separation light” – om du lever i en relation, pröva att dela upp ansvaret för hemmet på varannan vecka. Ni lever tillsammans men varannan vecka är det en av er som har 100% ansvar för hushållet. Den andra är ”fri”. Fungerar fint i många relationer och känslan av utmattning minskar för båda.
  10. Slutligen – alla stormar går över. Försök att sova mer, ät C-vitamin (särskilt under den mörka årstiden) och kom ihåg at en rask promenad är lika effektivt mot svarta tankar som att äta antidepressiva medel.

 

 

 

Katerina Janouch
[email protected]