27 november, 2017 11:32

Författaren och krönikören Eva Lisa-Dezmin är trött på #metoo. ”Är det inte dags för #gangraped nu? Det är väl ändå viktigare att vi kommer tillrätta med de grövre brotten i första hand, sådana som orsakar ett enormt lidande för både offer och anhöriga”, skriver hon i dagens text på Katerina Magasin.

Från utställningen “UPRISE / ANGRY WOMEN” (januari 2017) konstnär: Danielle Siegelbaum

De flesta kvinnor har fått möjlighet att berätta om sina mindre trivsamma upplevelser under hashtaggen #metoo, och jag skulle vilja avrunda med att påpeka följande: Vi ska komma ihåg att det inte är män som tafsar, utan människor. Så där, nu är problemet löst. För det är ju så man diskuterar när det gäller övriga samhällsproblem. Utöver det vill jag bara tillägga att jag sett ytterst få förortskvinnor under hashtagen. De borde rimligen ha samma problem, eller hur? Den som vill kan ju fundera över varför det är så tyst från dem.

Min första krönika på Katerina Magasin handlade om en frågeställning kring hur rapporteringen från MSM hade sett ut om det skett en gruppvåldtäkt där offret varit en invandrad kvinna och förövarna varit etniska svenskar. Nu får jag plötsligt anledning att återkomma till den. De allra flesta kvinnor har säkerligen blivit tafsade på någon gång i sitt liv, eller fått ovälkomna inviter. Jag vet inte hur svaga i anden andra kvinnor är, men personligen har jag inte fått några psykiska men från dessa upplevelser. Faktum är att en del händelser varit så bisarra att jag kunnat gapskratta åt dem i efterhand. Det hade jag definitivt inte kunnat göra om jag blivit våldtagen eller gruppvåldtagen, så mycket kan jag säga. Jag vill på intet sätt förminska problemet med män som inte förstår var gränser går, men jag tycker bara det är högst besynnerligt hur det här kan få en sådan enorm spridning, medan avsevärt värre saker fortfarande tystas ner. Jag vet att även en del våldtäktsfall tagits upp under hashtagen, men tyngdpunkten har legat på sexuella trakasserier, inte grövre övergrepp. Hur hanterades Taharrush gamea t ex? När problemet togs upp blev det genast en fråga om att det var ett manligt problem och inget som man skulle peka ut en viss grupp för. Därefter blev det knäpptyst. De där tafsa inte-armbanden hjälper säkert bättre på arbetsplatserna än ute på festivalområdena, så folk kan ju börja med att använda dessa.
När det gäller brutalare övergrepp, där flera män våldtar en kvinna i timmar och misshandlar henne, skapar inte heller det några upprörda röster från feministerna. Samma personer som nu ivrigt postar och delar #metoo är alltså knäpptysta när kvinnor råkar ut för betydligt värre saker än lite kladdande. Jag tror mig veta varför. Medan #metoo verkligen handlar om alla sorters män, handlar de grövre övertrampen om en grupp som är överrepresenterade i brottsstatistiken, men som feministerna inte vågar yttra sig om med rädsla för att bli kallade för rasister.
Då måste vi fråga oss följande: Är offret mindre värt bara för att förövarna tillhör en minoritetsgrupp? Hur tänker de s k ”feministerna” när de väljer att protestera mot rasism bara för att en grupp människor blir upprörda när en kvinna har våldtagits på ett av de mest brutala sätt man kan tänka sig? Funderar de ens över hur hon känner sig? Snuddar de ens vid tanken på hur de själva hade upplevt det om det drabbat dem, deras dotter, eller någon annan de kände väl?
Unga flickor känner sig inte trygga på skolan. Är inte det allvarligare än att få ett skamligt förslag från en kollega på sin arbetsplats? Jag tror att de flesta tycker det, men tyvärr har allt än en gång att göra med förövarnas ursprung. De få frilansande journalister som tar upp problemet, blir istället uthängda som rasister. Hur sjukt ska det behöva bli?
Är det inte dags att vi tar tag i de verkliga problemen en gång för alla och gör något åt dem? Om det funnits riktiga feminister idag, hade de bekymrat sig mer för de allvarligare brotten, sådana som kan förstöra en människas liv, än att förfasa sig över lite tafsande.
Är det inte dags för #gangraped nu? Det är väl ändå viktigare att vi kommer tillrätta med de grövre brotten i första hand, sådana som orsakar ett enormt lidande för både offer och anhöriga. Och till dig som funderar över om du verkligen kan posta något sådant p g a att det kan uppfattas som rasistiskt, ber jag dig tänka över följande: Är inte den enda rasismen den, där förövarna uteslutande söker upp ett kvinnligt offer av annan etnicitet än deras egen? För om inte det är rasism, vad betyder då ordet?

EVA-LISA DEZMIN

Eva-Lisa Dezmin, 46, är författare och bor med sin man och två hundar i Lycksele. Hon är återkommande krönikör på Katerina Magasin samt delägare i det nystartade förlaget DareMe Publishing. Eva-Lisa Dezmins senaste bok heter ”Wicked Game”, köp den gärna och stöd oberoende röster i Sverige.

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

Katerina Janouch
[email protected]